sagor & fabler

Det är svårt att hantera när saker och ting faller på plats. Åtminstone när man är van vid att det inte gör det. Som när det helt plötsligt finns något att se fram emot, något en bit in i framtiden som det faktiskt finns någon mening med. Jag menar, efter sex månader av sängliggande, rastlöshet och ambivalens blir huvudet alldeles bomullsfyllt. Degigt och långsamt. När det sedan visar sig att huvudet ska få återgå till någon form av vardag och kroppen inte längre ska behöva sitta stilla, så får man lätt blodtrycksfall. Åtminstone jag. Men fint är det. Fint att få flytta till fin stad. Fint att hamna närmre finmänniskor. Fint att få plugga. Fint att ha en anledning att gå upp på morgonen (och gå och lägga sig på kvällen). Fint med fint, helt enkelt. Om bara allt sentimentalt skit, som biter sig fast som iglar i huden kunde ge sig av. Det är så svårt att glömma. Svårt att rätta till alla fel, göra om och göra det bra. Släta över och vända blad. Kanske är det bara att sluta röra vid det, allt. Bara.