den här platsen är någon annans och jag måste hitta ut, hur ska man älska någon som har älskat någon förut
Ambivalensen. Det är så svårt att leva när den ständigt rycker mig i hälarna. Påminner mig om att allting kan gå åt helvete. Att allting kan bli fel och katastrof. Som om jag inte redan visste. Som om jag inte hade skapat kaos alldeles själv förut. För det har jag. Jag har valt fel. Valt om och valt fel igen. Ändå är det min största rädsla, att det ska bli fel. Att det inte ska bli rätt och bra och fint. Att mina luftslott ska visa sig vara enbart det: Luftslott.
Jag har alltid sprungit. Försökt fly från allt som blir fel och allt som gör ont, inte velat låta det röra vid mig. Nu måste man. Jag. För nu är det allvar och nu är jag vuxen och rationell och klok. Nu ska det svåra vara lätt. Det ska inte göra ont och det ska inte vara läskigt. Jag ska inte vara livrädd. Ändå krymper jag till obefintlig storlek när det blåser omkring mig. Ändå vill jag gömma mig när jag inte vet vad som är rätt. När jag inte vet vad som kommer göra allt bra.
Får sovplats på tisdag och hoppas att det finns stjärnhimmel nog för att glömma allt det andra.
Kommentarer
Trackback
