vilken tur att lilla jag är modig
Jagar solkatter längs listerna. Lyssnar på vinden som skriker, önskar jag kunde lugna den. Försöker sätta upp saker, fästa minnen och viktiga människor på min vägg men de vill inte fastna. Inte alla. Det blir inte bra, vet inte hur jag vill ha det. Var jag vill ha dem. Hur det ska se ut. Får beslutsångest och vill att alla ska få vara med. Det snurrar karuseller i huvudet när jag ställer mig upp. Måste sitta ner och se på medan de ramlar ner, en efter en. Gråter, för jag kan inte ha dem kvar. De glider ur fingrarna på mig. De gamla. Kanske är det dags att lämna. Att sluta hålla fast.
Kommentarer
Trackback
