sagor & fabler

Ibland tror jag att hela världen är emot mig. Så får jag egentligen tänka, för det är självupptaget och självupptagen får jag inte vara. Enligt någon. Ofint, säger de. Men när jag gick i snålblåst och för trånga skor ute på Hisingen och inte hittade rätt efter en halvtimme, då var jag nog självupptagen. Tänkte att Emmaus kunde lägga sina affärer lite mer lättillgänligt. Lite mindre svårhittat. 

Innan dess hade jag gått vilse på skolan. Nu vill jag påpeka att jag faktiskt har ett väldigt bra lokalsinne i vanliga fall och att av de fyra jag frågade om vägen hade tre inte en aning, vilket säger en hel del om riktigt hur labyrintartad instituionen för socialt arbete är. Och allt jag försökte hitta var lärarnas postfack. Jag skulle lämna in ett grupparbete och hade ungefär en halvtimme på mig innan deadline. Här ska också tilläggas att jag även är utrustad med en enorm framförhållning. I vanliga fall. Det här var liksom inte ett vanligt fall.

Nej, för grundtanken hade varit att jag, efter skolan igår, skulle åkt hem, skrivit ut arbetet på min skrivare och sedan åkt tillbaka till institutionen. Bara det att jag, kvällen dessförinnan, hade fått en random biljett till Göteborg Horse show. Att det dessutom visade sig vara slut på både papper och häftstift hemma i min lägenhet, underlättade inte direkt den här redan urkukade situationen. Därför togs beslutet i mitt huvud att gå upp tidigt den lediga fredagen, för att lämna in grupparbetet. Innan tolv.

Och där stod jag, jävligt vilse och jävligt trött ute på Hisingen, i ett industriområde utan vare sig övergångsställen eller vägledande skyltar. Och var jävligt självupptagen. Jag tänkte mest på hur synd det var om stackars lilla, lilla mig. På hur hungrig och kall och ensam jag var. När jag sedan kom hem, insnubblandes i hallen med alldeles för många och tunga påsar la jag mig ner på hallgolvet och tänkte nog inte resa på mig mer. Så självupptagen var jag. Men så tassade en liten skorpa fram till mig, där jag låg som en blöt liten fläck, och jamade mig i örat. La nosen mot min kind och spann så att golvet rörde sig. Ungefär där började jag grina. Bara för att jag var så jävla tacksam över den där lilla katten, som hade lagt sig bredvid mig och delade min självömklighet. Och helt plötsligt var jag botad från allt vad självupptagenhet heter. Det var bara det jag ville säga. Att ni inte behöver vara oroliga, jag är inte självupptagen. Inte alls.