a thousand crystal towers
Drömmer äckliga drömmar. Som om mitt huvud väljer fel ämnen med flit. Bara för att det är roligt. Bara för att se mig vakna mitt i natten och tända lampan. Dagarna därpå är alltid lika likgiltigt grå, lika dimmiga, lika ojämna i kanten. Försöker hålla i det som går att hålla i. Läser kapitel, gör lunch, packar väskan. Tar en klunk i taget och upprepar mantran om att det inte är så. Att det kommer ändras. Men hur skevt är det inte, att omgivningen kan vara hur välordnad, välputsad, strukturerad som helst, medan det inre fortsätter kollapsa? Och hur länge kan vi blunda för sådant som skrämmer oss?
Kommentarer
Trackback
