och jag, jag står maktlös inför kärleken igen
För längesen. Hon var liten. Skör. Jag vågade knappt röra vid henne. Det brann, emellan oss. Hon öppnade upp sina världar, lät mig se hennes monster, hennes sår. Jag minns att jag höll om henne. Hon grät. Liten och trasig låg hon i min famn och grät. Mina fingrar strök över hennes panna, hennes händer minns jag inget av. Minns inte var de var. Som en frusen fågel. Instängda på ett rum under en vinterhimmel, längre bort men ändå så nära. Och allt jag kunde göra var att viska mot hennes trumhinna att det blir bra. Det blir det.
Kommentarer
Trackback
