now these years locked in my drawer, I'll open to see just to be sure
Varför. Så stora ord ibland. Vaknar upp och slänger mig tillbaka, blundar. Räknar baklänges. Vaknar på nytt, i en tågvagn. Ser solen gå ner i snön. Bakom träd. Krampaktigt håller den kvar. Kämpar för att inte försvinna. Det gör den, ändå.
Får träffa storebror och svägerska och syskonbarnet. Blir varm. Stora blå ögon. Utforskar, tar in. Något formas där inne, något växer. Så liten och skör, så oviss. Vill hålla om honom och aldrig släppa, vill säga att allt dumt som händer har ett slut. Att jag ska finnas till och hålla i handen.
Vill köpa narcisser att fylla ut tomrummen med. Skapa ljusglimtar. Tillverka dem. Ibland är det enda vägen.
Kommentarer
Trackback
