I never had the time to show I could depart with my whole being
Mitt snedvridna huvud och jag har haft långa, allvarliga samtal med varandra under en tid. Vägt för och emot. Analyserat, misstänkt och spottat. Inte kommit fram till något. Om en vecka ska jag leverera och visa att jag har förstått. Jag har inte förstått. Ni vet när någon tömmer en container över era huvuden och ni förväntas plocka ut rätt saker? Precis så.
Ändå har jag druckit många koppar te. Många tillsammans med andra, några alldeles själv. En del i mysiga vardagsrum. En del under tystnad, andra till ljudet av ett klassrumssorl. Alla har varit goda, men ingen var så bra som den jag drack igår. I en nedsutten soffa. Efter ett klasskalas, med världens jävla finaste klass och många, många semlor. I paltkoman, lyckoruset. Mellan sömniga ögon. Värmeljusen. Där delgav vi oss av varandra, till varandra. Berättade. Och drack te. Knöt nya band.
Jag längtar ut. Vill ha finväder och ett par ingångna kängor. En skog. En lång stig och tyst, tyst. Bara färg och vårlukt. Inget jävla brus.
Kommentarer
Trackback
