scared of the middle place between light and nowhere, I don't want to be the one left in there
I Majorna fanns det våfflor och en varm kram. Efter det kändes det lite bättre. Trots snö. Trots tunga huvuden. Ovissheten. Jag vet inte hur det ska vara, jag har hållt mig undan så länge. Inte velat. Hade glömt hur ont det gör. Hur mycket det känns. Som om hjärtat blivit för stort och inte får plats. Men det kanske är så när en har känslorna utanpå kroppen. Ibland skulle det bara kännas bra att inte känna något alls.
Det är tur att söndagar finns. När skulle jag annars hinna städa? Baka bröd? Tvätta? Allt det där viktiga en kan gömma sig bakom när det blåser runtomkring. Allt det kontrollerbara.
Kommentarer
Trackback
