trots att du lever någon annanstans så visar du dig ändå gång på gång
Om jag är svag?
Minnen på ett videoband. En trygghet uppe i skogen, dagar av förväntan. Studentsången. Mitt nervösa, ledsna och lättade ansiktsuttryck när jag kramar mamma och säger att det är över nu. Johan står på flaket och dansar, han ser så lycklig ut. Jag dansar också. Alla dansar. Det går vågor genom våra kroppar. Det är över nu. Det är slut och förbi, vi har fått vår tid och nu står vi vid en avgrund att falla handlöst i. Ingen som tar emot oss, inget säkert. Annika när hon säger hejdå, med mig hulkandes i hennes armar. Jag är så lättad, men så fruktansvärt rädd. Uppe på rådhustrappan med armarna om Tamme. Vi gråter där också. Det är så overkligt.
En kort sekvens från Hökbäck. Ett litet farväl. Jämtlandssången, och sen hem. Eller bort. Någon annanstans. Jag skålar i champagne och säger mina-väl-valda-ord. Kramas. Sen minns jag inget mer. 9 månader är borta, som ett hålrum mitt i allt-det-stora-som-händer. Bara fragmentariska ögonblick, huvudet mot kall betong, skruvade lakan, avgrundsdjup. Långa nätter. Ensam på ett golv.
Sitter i flickrummet nu. Bland kartonger. Fotoalbum, barnkläder. Är svag. Undrar vart jag är på väg. Ser inte vägen framför mig, trots att den redan är lagd. Tror ibland att jag lurar mig själv. Det går inte att klara sig ensam.
Kommentarer
Postat av: maja.
det är därför vi finns här <3
Trackback
