sagor & fabler

Ibland blir man förvånad över att människor inte är de människor man tror att de är. Jag brukar alltid fantisera om hur människors liv är när jag ser dem. Människor på bussen, tunnelbanan, gångvägen. Sådana som ser ensamma ut och sådana som ser trötta ut. Jag undrar alltid vad som gör dem så trötta. Om det är samma saker som gör mig trött, eller helt andra. Kanske har de varit och blivit utskällda. Eller fått ett jobbigt besked. Eller inte sovit. Kanske ser de bara ut sådär. Oftast glömmer jag bort dem när jag kommer hem, men en del sitter kvar. Som en kvinna jag såg för flera år sedan. Det var nog i åttan och jag var med i en dramagrupp, där vi jobbade väldigt mycket med improvisationer. En vecka fick vi i uppgift att iaktta någon på stan, för att sedan använda den människan i en improvisation. Jag hade inte tittat så mycket på folk innan dess, kanske mest för att jag alltid var så väldigt artig. Jag tyckte helt enkelt inte att det var kutymt att stirra på okända när jag åkte buss. Den där veckan var jag tvungen att göra det ändå. När jag åkte tunnelbana någonstans i innerstaden, såg jag en kvinna med jättemånga plastpåsar, sådana vanliga från mataffärer. Nu minns jag inte vad de innehöll, men det var åtminstone inte mat. Kanske var det kläder. I alla fall, så såg hon så obeskrivligt livlös ut. Som om någon försiktigt lagt sin hand över hennes livsgnista och låtit henne sjunka in i ett mörker. Hennes kolsvarta hår var hårt flätat i ett oräkneligt antal flätor och kläderna var gamla. Slitna. Hon såg sliten ut. Jag minns inte varför jag valde just henne och jag minns inte alls var jag gjorde för improvisation, men hon stannade kvar på min näthinna och i mitt huvud sitter hon fortfarande på sitt tunnelbanesäte. Åker runt i en evighet, med tomma ögon och överfulla plastpåsar. Som om hon aldrig kommer fram.