sagor & fabler

Det där stora, avgörande beskedet närmar sig med stormsteg. Ena stunden vill jag att det ska komma nu på en gång, medan jag i den andra mest önskar att det kunde vänta några månader till. Sjukt skrämmande är vad det är och inget annat. I det där beskedet kommer inte bara min framtida sysselsättning att finnas, utan också boendeort, umgängeskrets och väldigt mycket annat. Väldigt mycket kommer att bli bra, om jag kommer in. Samtidigt kommer jag vara tvungen att avstå från fina delar av livet. Som häst. Och närhet till storfamiljen. I och för sig har jag varit beredd på de uppoffringarna och hästen är, som de flesta vet, till salu sedan länge. Ändå kan jag inte låta bli att bli lite ledsen. Att livet ter sig så att man måste välja bort viktiga saker i sitt liv för att kunna fullfölja andra drömmar. Som att bli socionom.

Egentligen kan jag säkert klämma in hästar även i studentlivet, men det blir betydligt svårare än vad det var i gymnasiet, när jag bodde på en gård. I annat fall får jag hitta en ny hobby. Typ knyppla. Fast det där med handarbete är inte min grej. I synnerhet inte när det är tråd eller garn inblandat, vilket märktes när mamma försökte lära mig sticka förra vintern. Så kanske är det bäst att åtminstone fortsätta på djurlinjen. En katt exempelvis.

Tiden kan göra så mycket med ens visioner. När jag var femton skulle jag till exempel ha massvis med barn. Helst på en gång. Idag har jag kommit till insikt med att jag inte vill ha egna barn. Andra får gärna skaffa barn, men jag tänker inte göra det. Och till det beslutet finns många, många överanalyserade och genomtänka argument. Det främsta är kanske att jag inte vill leva i ett helt monogamt förhållande, gifta mig och leva i en familj så som vi ser familjer idag. Skulle jag skaffa barn och gifta mig, så skulle jag binda mig till människor och jag tror på att det finns så mycket människor där ute i världen som behöver hjälp, att jag inte kan låta bli att hjälpa dem. Då kan jag inte heller binda mig till specifika personer, eftersom jag vill kunna arbeta utan att såra människor på grund av att jag väljer mitt yrke i första hand. Och ska man hjälpa folk i sitt yrke, då måste man sätta sitt yrke i första rummet. Och det bevisar väl bara att det är så det fungerar: Något måste väljas bort, för att något annat ska kunna genomföras.

När beskedet kommer, kan jag börja fundera på hur jag ska förvärva min tid igen. Då kan jag börja planera. Skapa visioner. Drömma, igen.