sagor & fabler

Som vanligt blir dagen aldrig till det jag hoppas att den ska bli. Kanske har jag för höga förväntningar på mitt liv. Kanske. Eller så utnyttjar jag helt enkelt inte resurserna. För, beroende på hur man ser det, har jag alla möjligheter i världen att forma mina vakna timmar till något bra. Och det tänker jag göra imorgon. Då ska jag åka in till Djurgården och titta på allt fint. För där är det fint. Jag har som glömt bort allt det där fina som finns, medan jag suttit på min bakdel och rotat fast i fåtöljen. Blivit inrökt av teångor och värmeljus. Herregud, där ute finns ljus. Och liv. Och en begynnande vinter. Sånt jag tycker fint, egentligen. Sånt jag glömt bort.

Vad jag märkt att jag blivit, mer än inrökt, är avsocialiserad. Om man kan bli det. Jag kommer på mig själv med att avstå från människor. Fy! säger jag då. Fy. Så får man inte göra. Man ska tycka om människor, man ska vilja beblanda sig med dem och man ska vilja vara en del av sociala sammanhang. Nä. Jag har inte lust. Jag ser hellre på. Ser på medan människor dansar omkring mig, medan vardagen flyter utanför fönstret med barnvagnar, portföljer och vantar tätt slingrade kring andra vantar. Iakttar på tryggt avstånd, liksom. Från mitt utkikstorn här uppe på höjden. Ett observatorium, förklätt till ett gult tegelhust med trähandtag. Där vilar jag huvdet mot fönsterkarmen och låter allting vara. Det blir bäst så. Om röster får spela ur skivspelaren och jag får vara tyst. Och i min stillhet hör jag mig själv hoppas, att ingen ska hitta mig.