sagor & fabler

Kravlar tillbaka till verkligheten. Långsamt, men ändå ett kravlande. Mamma sa alltid att jag skulle skynda långsamt förut och det är väl precis vad jag gör. Låter de här två resterande veckorna av ovisshet kräla i stillhet. Vill försöka hitta saker att bli glad av. Saker som känns bra. Då är det lättare att inte oroa sig. För jag oroar mig rätt så mycket. Speciellt inför det här. Då är det bra att Gry finns och snö och bakning och fina böcker och stora muggar. Och jul. Om jag fokuserar mest på allt det där, så ter sig inte framtiden så skrämmande.

Det värsta är kanske att ställa in sig på ett visst resultat. Eller, att det ska bli på ett visst sätt. Jag har i min sinnesförvirring självklart planerat för att jag ska komma in på GU och kunna flytta ner till våren. Och vill liksom inte komma in någon annan stans. Och har jag bestämt mig för det, då är jag svår att rubba. Därför kommer det bli en väldigt lång rutschkana rakt neråt, om jag inte kommer in. Det är ju jättedumt, eftersom chansen att jag kommer in inte är så stor. Ibland önskar jag att jag kunde sluta överanalyser och överplanera. Då skulle sådana här saker inte vara någon ko på isen.

I slutändan finns det i alla fall inget jag kan göra åt saken. Det är bara att vänta. Kravla. Och vänta. Försöka undvika ämnet och hänga upp stjärnor i fönstren istället. Göra pepparkaksdeg och sånt. Låta bli att röra vid saker som river upp och drar ner, helt enkelt.