sagor & fabler

Snart åker jag iväg igen. Springer iväg från det som gör ont och hoppas att det är så man gör. Att det är så man handskas med skavsår och hjärtesorg och svarta hål. Jag tror att det är det. I alla fall fungerar det för mig. Tills det att jag sätter mig ner igen. Då får jag springa igen. Lite fortare den här gången, så att jag får lite försprång. Man måste ha försprång ibland, för att komma undan. Ändå kommer man aldrig undan helt.

Till Göteborg, ska jag. Hemåt, ska jag. Till andra sidan och förhoppningsvis till en famn, ska jag. Till någon som kan hålla om mig och säga att det blir bättre. Att det ger med sig. Snart. Snart går det över. Såja, såja. Och där ska jag somna. Där ska jag springa ifrån det som knyter sig i min mage. Det som jag inte orkar med. Inte längre.