sagor & fabler

Gry och jag har spanat in folk. Skrattat åt dem och nickat instämmande. Man får göra så. Andra gör säkert detsamma, åt oss. Det är så vi människor skapar gemenskap: Genom att gruppera oss i vi och dem. Då känner vi att vi hör till, när vi skapar oss en identitet med vissa individer och utesluter andra. Mycket givande tidsfördriv. Sedan åt vi lussebullar och fick matorgasm. Det var fint. Det är sådant vi gör tillsammans. Och dricker chailatte och blir griniga emellanåt. Sen skrattar vi och tittar på film också. Är.

Insåg hur mycket konstiga böcker jag har också.

Det är så mycket jag vill göra. Saker jag vill ge till folk, berättelser jag vill skriva. Städer jag vill se. Dammråttor jag vill utrota. Men mitt i allt det där hittar jag mig själv sittandes på mattan och stirrandes in i väggen. Försöker räkna grenarna på tapeten och tvinnar mattfransarna mellan fingrarna. Vill läsa en bok, men får aldrig ro. Måste alltid resa på mig igen, måste alltid gå ett varv runt soffbordet och sen rätta till pennburkarna. Längtar efter något, men kan aldrig definiera vad. Kanske är det något att kretsa kring. En fast punkt, ett centrum. Kanske är det bara hud och andetag och små ord. Att någon viskar "fan vad fin du är" genom berusade läppar eller bara ett litet brev. Eller bara... Bara att inte leva ute i periferin. Att vara någon annans fasta punkt. Att vara någon. Något.