i storstadsdjungeln, i landsortsstormen, finlandsbåten, psykakuten
Har ägnat en hel dag åt julmat som blev äcklig, julklappar som blev fula och mensvärk som har gjort sitt bästa för att försöka döda mig. Samtidigt har jag inte rökt en enda jävla skitcigarett på fyra (4) dygn. Klappar mig själv på axeln när jag minns att jag inte slagit ihjäl någon ännu. Sen kommer jag ihåg att det spöregnar ute och att världen fortfarande är ett homofobiskt, rasistiskt rövhål.
Hoppas det är okej att försova sig på julafton.
Hoppas det är okej att försova sig på julafton.
personal is never personal enough
Klipper sömmar mellan läpparna och säger för mycket. Säger ingenting alls. Försöker läsa händer som först är där och sedan inte finns alls, nytvättat bomullstyg som i femton hundradelar nuddar mitt magnetfält. Exploderar och försvinner igen. Något mumlar i bakhuvudet, om misskalkylering och inte en gång till och spring då, innan du gör bort dig. Innan allt flyter utanför och blir synligt för Vem Som Helst.
Biter i kinden medan vanilj och pomerans dansar segerdans runt mitt ansikte; medan jag inte kan låta bli att titta. Hänförd och skräckslagen på samma gång, aldrig för nära men hur kan isblått vara den varmaste färgen när allt inuti min kropp brinner?
Biter i kinden medan vanilj och pomerans dansar segerdans runt mitt ansikte; medan jag inte kan låta bli att titta. Hänförd och skräckslagen på samma gång, aldrig för nära men hur kan isblått vara den varmaste färgen när allt inuti min kropp brinner?
Drar nya stygn genom nya hål i samma läppar, som aldrig lär sig att för mycket ord också kan förstöra det oskyldigaste, sköraste. Vrider kalla händer runt det som tilläts växa; förintar och sopar undan alla spår. Har alltid en ursäkt. Springer längre för varje gång och lyssnar på ett mantra om att aldrig låta någon komma för nära igen. Om att aldrig tro på det som bara syns mellan dina fingrar.
too much time spent on nothing, waiting for a moment to arise
Du vänder andra kinden till när andra vänder ryggen, stormar med pannan in i samma barrikad och vandrar samma snåriga, otillgängliga stig mellan huruvida det här bara händer i ditt huvud, eller om det är fullkomligt sant. Kanske vore det bäst att inte veta, men du vill veta ändå. Du vill veta vad som sägs mellan vassa tungor, vad som försiggår när rätt ögon vid rätt tillfälle tittar bort och rätt trumhinnor lyssnar till rätt frekvenser.
Dina knogar har vinterspår längs med skuggningen och Daidalos labyrint uppenbarar sig gång på gång, i ett fornminnesland av slagen du vunnit och karesserna du aldrig minns. I hemlighet är du rädd för att alla var de sista. I hemlighet lägger du kalla handflator mot dina ögonlock när luften runt omkring står för still, för länge. När ingen annan rör sig i den och du undrar vem skulle någonsin vilja dela utrymmet -
Dina knogar har vinterspår längs med skuggningen och Daidalos labyrint uppenbarar sig gång på gång, i ett fornminnesland av slagen du vunnit och karesserna du aldrig minns. I hemlighet är du rädd för att alla var de sista. I hemlighet lägger du kalla handflator mot dina ögonlock när luften runt omkring står för still, för länge. När ingen annan rör sig i den och du undrar vem skulle någonsin vilja dela utrymmet -
och moralkäppar växer in mellan kotorna i din ryggrad. Befäster sig där. Du vänder andra kinden till när andra vänder ryggen, låter tvivel bana väg åt en renässans du inte vågat hoppats på.
sömnlöst 28 nov 2013
it's how you sort your pillows
the way small things comes of
extreme importance to you
just
the little things
that cling to my mind
but sleep won't set me free, I lie awake and try to recall
Detta är hands down den bästa tiden på året; de här fyra veckorna fram till julafton. Äntligen får jag ha nattlampa i både köket och sovrummet utan att någon tycker att det är särskilt konstigt. Äntligen får jag bjuda folk på varmt vin utan att någon tycker att det är särskilt konstigt. Äntligen får jag spela religiösa sånger på Spotify utan att någon tycker att det är särskilt konstigt.
Och äntligen finns det något annat mitt huvud kan fokusera på än allt det som hela tiden gör sig påmint och vrider om djupt ner i maggropen. Utan att någon tycker att det är särskilt konstigt.
I knew the pathway like the back of my hand
Vissa människor traskar rakt in i ens liv vid tilfällen, för att lika fort traska ut och traska vidare. Andra hoppar bokstavligen fram, gärna första dagen i en helt ny miljö, och frågar "ÄR DU OCKSÅ VEGETARIAN?". Kanske frågar de också om du lyssnar på Lars Winnerbäck, eller Kent, eller Håkan Hellström till och med? Då, i det ögonblicket, har du ungefär två möjligheter: Antingen svara du vänligt nej på frågorna och den här människan hoppar vidare, eller så svarar du (en aning osäkert) ja och hoppar med. Sen står du här, 6,5 år senare, med en vänskap helt och hållet baserad på sarkasm och vem som kan underminera vem först (och eventuellt lite villkorslös kärlek). Det är då du frågar dig själv över en mitt-i-nattencigarett: "Hur I HELVETE gick det här till?".
Var det tack vare två år ute i en skog? En gymnasietid fylld av hästbajs och fulsprit i IKEA-muggar? Själva ödet av att behöva bo på varandra och sakta men säkert tvingas dela med sig av sig själv till varandra, för att ha någon chans att förstå varför vissa saker gjorde ont tre på natten och vissa inte. Eller var det att flytta till samman stad även efter gymnasiet? Att dela en skitläskig, men skitbra, erfarenhet av att bli vuxen? Att dansa hela natten på ett dansgolv som gungade under fötterna, vid ett vatten som delade en ny hemstad i två samtidigt som ni fick känna er odödliga tills sista vagnen gick hem. Kanske var det vetskapen om att alltid kunna ringa? Bara det. Eller ambulansfärderna till akuten; ett oräkneligt antal nätter med en medvetslös och en superhjälte vid sidan om. Att aldrig behöva skämmas och att, oavsett hur dumt eller fult eller galet det är, så är det alltid helt jävla okej.
Nej. När du tänker efter är det att se varandra bli äldre (japp, du är gammal) och se hur era liv förändras åt helt olika håll, men att ändå kunna skratta åt varandras oförmågor och, helt utan skam i kroppen, dricka vin både måndagar och torsdagar och alla andra dagar. För att det är gott och för att yatzyn blir så himla mycket roligare då; för att det fortfarande är villkorslöst och gör dig glad även när livet känns absolut oöverkomligt. Du gissar att det är något bra. Sen gissar du att det är den här typen av vänner som åker till Gotland och läser genusvetenskap eller går en kurs i medveten närvaro lagom till 40-årskrisen kickar in - och att det är något du ser fram emot. För vem behöver träffa nya människor och förnya sin umgängeskrets när en kan hålla fast svinhårt i de en redan har? Inte du alla fall. Och så är det med det.
Var det tack vare två år ute i en skog? En gymnasietid fylld av hästbajs och fulsprit i IKEA-muggar? Själva ödet av att behöva bo på varandra och sakta men säkert tvingas dela med sig av sig själv till varandra, för att ha någon chans att förstå varför vissa saker gjorde ont tre på natten och vissa inte. Eller var det att flytta till samman stad även efter gymnasiet? Att dela en skitläskig, men skitbra, erfarenhet av att bli vuxen? Att dansa hela natten på ett dansgolv som gungade under fötterna, vid ett vatten som delade en ny hemstad i två samtidigt som ni fick känna er odödliga tills sista vagnen gick hem. Kanske var det vetskapen om att alltid kunna ringa? Bara det. Eller ambulansfärderna till akuten; ett oräkneligt antal nätter med en medvetslös och en superhjälte vid sidan om. Att aldrig behöva skämmas och att, oavsett hur dumt eller fult eller galet det är, så är det alltid helt jävla okej.
Nej. När du tänker efter är det att se varandra bli äldre (japp, du är gammal) och se hur era liv förändras åt helt olika håll, men att ändå kunna skratta åt varandras oförmågor och, helt utan skam i kroppen, dricka vin både måndagar och torsdagar och alla andra dagar. För att det är gott och för att yatzyn blir så himla mycket roligare då; för att det fortfarande är villkorslöst och gör dig glad även när livet känns absolut oöverkomligt. Du gissar att det är något bra. Sen gissar du att det är den här typen av vänner som åker till Gotland och läser genusvetenskap eller går en kurs i medveten närvaro lagom till 40-årskrisen kickar in - och att det är något du ser fram emot. För vem behöver träffa nya människor och förnya sin umgängeskrets när en kan hålla fast svinhårt i de en redan har? Inte du alla fall. Och så är det med det.
november spells sweet memory, the season blue remains
Hoppas att ni som läser verkligen älskar instagrambilder (som ni antagligen redan sett eftersom att jag vet att ni som läser även är trogna följare på instagram), för det är ungefär vad jag har att erbjuda. Egentligen är mitt huvud fyllt till bristningsgränsen med saker jag vill skriva om, berättelser och sagor och tankar; sådant som bara väntar på att det där lilla, lilla ventilationshålet ska uppenbara sig och sen - KABOOM! Tråkigt nog är detta, något mystiska, ventilationshål väl igentäppt av 2,84 kg lagbok, samt tillhörande litteratur om denna 2,84 kilos lagbok. Kan ni visualisera er detta? Hoppas inte det. I alla fall, kul att ni finns och att ni fortsätter tråna efter mitt eminenta skrivande. Det känns som att vi utvecklat en sund relation, här. Bra jobbat. Bra!
we don't care, we're driving Cadillacs in our dreams
Ni vet när en i två timmar överväger om det är värt att gå ner till affären (och om det är moraliskt riktigt/socialt accepterat att köpa bullar efter kl. 19), för att sedan till slut klä på sig riktigta kläder och hinna till affären precis innan de stänger? När en handlar en liter lättmjölk, tre fikabröd och en burk dyr kattmat, lägger upp allt på rullbandet och kassören, efter att ha sneglat ett tag på ens varor, tittar upp med jordens största medlidande i blicken? Ni vet hur en känner sig då? Som en jävla pöl på golvet. En urvriden disktrasa.
Men ändå så ofattbart fabulous.
whatever it is
"Sometimes I would like to step outside of myself. I would like to watch how I get up in the morning, boiling water for tea and looking in the mirror, pinching my skin on my stomach just to reassure myself that I’m still ugly. I would follow as I cry in the shower and then swallow my vitamins with still burning hot tea, eating my breakfast and packing my bag, always checking the outer pocket to see if the tiny notebook’s still there. It always is. I would look upon myself and wonder if I do that because of a subconscious longing for something to change, or if I’m just too scared of that change actually happening.
I would be only a step behind as I watch my body walk into a crowded bus, swearing silently at myself for being the disgusting person who occupies the most space on the whole ride, and constantly flickering my gaze to make sure I do not make eye contact with anyone, scared of anyone to see. Take notice. Then, when the bus stops and I watch myself walk towards grey buildings, shoulders dropped and hands safe inside pockets, I would worry. The entire day I would worry, watching as I pace through corridors, talking to people. Laughing. I would notice the blank stare crossing my face every two seconds, as I disappear into my mind; losing it, but still talking. Laughing.
When I get home I would be standing closer to myself, studying the process that takes place as I get under a blanket, burying every cell of my body – hiding and escaping for several hours behind the back of a book, into half sleep and out again. I would watch as twilight caresses skyline, slowly turning another day into another night, while the body I know so well gets beaten in the corner of the room. Fist pushing against skin and nails carving trails along the edges of every limb, leaving memories for tomorrow to remember. I would cry now. As sleep takes over my body I would sit down on the bed beside it, gently tuck it in and softly stroke the flaming chin that’s turned red from screaming at walls. I would whisper all the things I know I need to hear; about how I am beautiful no matter what; how I cannot let the hatred filling my head take over, how I need to love more. How all my sorrows will disappear, if I could only let go of the disappointment in myself. Then I would stay there, all night, just to make sure I get through. Just to not be alone."
- B. Haeger
it's a final mess but it's left me so undone
Oktober, november. Räknar dagar och längtar efter mer. Efter något annat.
place your past into a book, burn the pages, let them cook
Försöker förbereda en materiell utrensning av livet. ("Du har så sjukt mycket saker!") Det gör mig både rädd och skamsen på samma gång, att ha samlat så mycket fysiska ting under så kort tid bara för att fylla en mental förkastelse. Bara för att det är lättare att behålla en materiell ägodel än att låta någon komma nära och stanna kvar. Eller att ta tag i sig själv.
Kanske har det också varit ett sätt att slippa befinna sig i nuet. Som en snabb utväg från att vara närvarande och istället kunna vältra i det förgågna och drömma om det som inte ännu har hänt. Det är enklare så - och jag vill att det ska vara enkelt. Jag vill vara enkel. Det blir så lätt att ta till genvägar då, när det som händer just nu oftast är det som är svårt och främmande. Det som har hänt är välkänt och i mitt huvud är det föreliggande i högsta grad något tryggt och bekant. Det är alltid där och det förändras hela tiden, men det är mitt eget. Som en film jag kan regissera om och om igen, utan att den tar slut. Det är också den som gör att avgrunden till nuet blir så bottenlös; filmen är bara en film och verkligheten är så verklig, att den emellanåt blir svår att hantera.
Har pratat med kloka människor om comfort zone och hur det är att röra vid utsidan av den. Jag tänker att nuet är så långt utanför min comfort zone, som jag möjligen kan komma och att det är just därför jag måste rycka tag i allt som ligger precis utanför min ring of safety för att komma dit. Som att göra mig av med saker. Gå på möten. Sakta dra i dem för att komma längre ut, närmare det som egentligen är det enda som räknas. Det som kommer vara det enda jag minns när allt annat är borta.
but I’m worried you’re gonna hurt me, even though that’s not what you want to do
"The image of myself which I try to create in my own mind in order that I may love myself is different from the image which I try to create in the minds of others in order that they may love me.”
— W.H. Auden
love is patient, love is kind
Istället för att prata om hem, borde vi prata om familj. Ordet familj betyder olika saker beroende på vem du frågar och vem som har tolkningsföreträde. Enligt sociologen är familj de som lever i ett och samma hushåll och samtidigt är ärftligt besläktade. Atropologen, i sin tur, menar att det inte går att sätta likhetstecken mellan familj och blodsband - det är inte så enkelt. Någon annan menar att familj inte finns, att det är något vi inbillar oss. För någon är familj något förenat med förtryck, skam och våld, och för någon är ordet familj enbart förenligt med kärlek.
Jag har många familjer. Stora, små, långt borta och nära. Familjer jag fötts in i och familjer som har öppnat sina armar under tiden jag växt upp. Några som jag fortfarande ser som familj, andra som har bytt skepnad. Mina familjer är flytande; de förändras, löser upp sig och återuppstår. Några få är permanenta, så pass att de finns skrivna med bläck på min hud. Vissa saknar jag.
Familj är mer än mina biologiska föräldrar och mina biologiska bröder. Det finns en Dillefamilj, extrakusiner och mina vänners familjer, som jag bitvis varit en del av. Till exempel har jag två systrar, som jag har haft på varsin sida om mig själv hela livet. De har stått kvar när jag har sprungit, och tvärtom. Vi delar inga blodsband, inget släktskap och vi har inte bott under samma tak mer än några dagar i taget. Ändå är de bland mina närmsta familjemedlemmar, som aldrig har slutat visa mig kärlek. Inte när vi bråkade. Inte när vi var så långt ifrån varandra, mentalt, som någon någonsin kan bli. Inte när jag var trasig och att vara en del av mitt liv var både obehagligt och svårt. Aldrig har de slutat krama om mig. Aldrig har de kallat mig mycket annat än syster.
Vi har växt ihop och växt ifrån. Och sen växt ihop igen. Utan att vi har märkt av det och utan att det har spelat någon roll. Nu, när vi är mer ihopväxta än på länge, är vi som oftast på fysiskt helt olika platser. Vi upplever olika saker, möter olika människor. Vi kommer inte se varandra på månader och vi kommer kanske inte hinna återberätta allt vi varit med om när vi väl er varandra igen, men det gör ingenting. Vi vet det vi behöver veta och vi delar det vi behöver dela. Och, för mig, är det att vara familj: Att låta någon annan förvärva bitar av dig som, oberoende av tid och rum, är där för alltid.
Jag har många familjer. Stora, små, långt borta och nära. Familjer jag fötts in i och familjer som har öppnat sina armar under tiden jag växt upp. Några som jag fortfarande ser som familj, andra som har bytt skepnad. Mina familjer är flytande; de förändras, löser upp sig och återuppstår. Några få är permanenta, så pass att de finns skrivna med bläck på min hud. Vissa saknar jag.
Familj är mer än mina biologiska föräldrar och mina biologiska bröder. Det finns en Dillefamilj, extrakusiner och mina vänners familjer, som jag bitvis varit en del av. Till exempel har jag två systrar, som jag har haft på varsin sida om mig själv hela livet. De har stått kvar när jag har sprungit, och tvärtom. Vi delar inga blodsband, inget släktskap och vi har inte bott under samma tak mer än några dagar i taget. Ändå är de bland mina närmsta familjemedlemmar, som aldrig har slutat visa mig kärlek. Inte när vi bråkade. Inte när vi var så långt ifrån varandra, mentalt, som någon någonsin kan bli. Inte när jag var trasig och att vara en del av mitt liv var både obehagligt och svårt. Aldrig har de slutat krama om mig. Aldrig har de kallat mig mycket annat än syster.
Vi har växt ihop och växt ifrån. Och sen växt ihop igen. Utan att vi har märkt av det och utan att det har spelat någon roll. Nu, när vi är mer ihopväxta än på länge, är vi som oftast på fysiskt helt olika platser. Vi upplever olika saker, möter olika människor. Vi kommer inte se varandra på månader och vi kommer kanske inte hinna återberätta allt vi varit med om när vi väl er varandra igen, men det gör ingenting. Vi vet det vi behöver veta och vi delar det vi behöver dela. Och, för mig, är det att vara familj: Att låta någon annan förvärva bitar av dig som, oberoende av tid och rum, är där för alltid.
why won't you let me go
Kan vi prata om att aldrig känna sig hemma? Om att alltid ha blicken fäst någon annan stans, på en horisont som aldrig försvinner. Att hela tiden vänta på att Livet™ ska börja. Ett evigt upp och nervändande på tillvaron för att leta efter den omtalade tillfredsställelsen. Lyckan. Känslan av att det finns mer, så in i helvete mycket mer, att hämta och suga ut ur tillvaron, men att vara oförmögen att hitta det som lugnar all ångest. Ständigt en rädsla för att missa det magiska. Ständigt en jämförelse med andra. Ser människor förverkliga drömmar större än allt jag någonsin kunnat fantisera ihop, ser dem resa till en annan del av världen. Till en annan stad. Som om de var hemma redan i sig själva.
Det blir för stort i mitt huvud, hur liten jag egentligen är. Hur liten betydelse allt har och hur obefintliga alla handlingar är och helt plöstligt måste jag springa någon annan stans, långt, långt bort. Iväg från det betydelselösa, det lilla som skrämms och känns. Från att inte veta något om mig själv, att vara en främling i min egen spegelbild och jag biter så hårt i min egen hud för att inte slå mot det jag ser, för att inte ramla tillbaka. Om jag bundar kan jag vara där, på den plats där allt ska hända. Där pusselbitar faller på plats och där ingen främling finns i spegeln. Och jag blundar så jävla hårt alla timmar jag har, att jag inte vågar öppna för någon igen.
Det blir för stort i mitt huvud, hur liten jag egentligen är. Hur liten betydelse allt har och hur obefintliga alla handlingar är och helt plöstligt måste jag springa någon annan stans, långt, långt bort. Iväg från det betydelselösa, det lilla som skrämms och känns. Från att inte veta något om mig själv, att vara en främling i min egen spegelbild och jag biter så hårt i min egen hud för att inte slå mot det jag ser, för att inte ramla tillbaka. Om jag bundar kan jag vara där, på den plats där allt ska hända. Där pusselbitar faller på plats och där ingen främling finns i spegeln. Och jag blundar så jävla hårt alla timmar jag har, att jag inte vågar öppna för någon igen.
För när jag gör det, så vet jag att jag aldrig kommer hitta hem med den platsen inuti mitt huvud.
and you are too insistent, you are too insistent
Gjorde varm choklad på Alpros hasselnötsmjölk idag och tänkte att nog finns det inget bättre än hasselnöt i kombination med choklad. Nä, inget bättre alls. Livet på en pinne.
tiden har hunnit ifatt nu, ett oväder rullar in
Vaknade och var friskare än jag varit på en hel vecka. Skönt, tänker ni. Nej, säger jag, eftersom det bara betyder att jag inte har en endaste anledning kvar till att inte skriva klart tentan. Tur då att jag har fina klassisar som vill komma hit och dela sorgen, så att säga. Och som den artiga värdinna jag är, ställde jag mig naturligtvis och bakade i morse. Eftersom jag älskar både äpplen, kanel, kardemumma och vaniljkesella, så fick det självklart bli muffins. Med äpple, kanel, kardemumma och vaniljkesella. Självklart.
Ugn 200°c
Ugn 200°c
3 ägg
2 dl socker
75 g svenskt smör
1 dl vaniljkesella
3 dl vetemjöl
1,5 tsk bakpulver
1 tsk kanel
några kryddmått kardemumma (minns aldrig hur mycket jag tar...)
1 rött, fint höstäpple
Vispa ägg och socker pösigt i en bunke. Smält smöret. Blanda mjöl, bapulver, kanel och kardemumma i en skål. Rör först ner det smälta smöret och vaniljkesellan i äggsmeten, sedan mjölblandningen. Skär äpplet i tunna skivor. Häll upp smeten i muffinsformar (fyll dem till ca 3/4) och stick i ett par äppleskivor i varje muffin. Grädda 12-15 min i mitten av ugnen.
and I can't change, even if I tried, even if I wanted to
Läser om identitet och försöker förstå. Mig själv, snarare än det som skrivs i boken. Känner mig fortfarande vilse, även om det poängteras hur viktigt det är med upplevelsen av att veta vem en är. Jag famlar ju fortfarande i mörker emellanåt. Draperar mig fortfarande i andras åsikter och tapetserar med någon annans upplevelser för att inbilla mig själv att jag är en helhet. Att jag är någon. Kan aldrig beskriva mig själv, trots att jag ska vara vuxen. Kan inte rama in det som hör till mig och det jag upplever till något enhetligt. Flyter liksom ut i kanterna, som akvarell och blandar om mig. Det enda som blir kvar är något vattnigt och odefinierbart. Samtidigt vill jag tro att det är så jag är. Att det är vad människor ser och att det är så jag kommer vara. Vag i kanterna och kanske svår att tyda, men ändå, i slutändan, något helt. En tavla som går att läsa, på håll.
så många broar jag bränt, ingen tog mig riktigt över, nej
Så himla orättvist att jag ska bli sjuk vid varenda tenta det här året. Nu är det detssutom en liten, liten deltenta på 2 A4 som givit mig den grönjävligaste förkylningen i mänsklig historia. Hur ska det gå när stora salstentan i juridik kommer i vinter? Tuberkulos? Pesten? Bältros?! Nej, kroppen, ta dig i kragen för bövelen. Det här är orimligt.
Dagen har, på grund av host-slem-snorsjukan, bestått av en obscen tekonsumtion, netflixmarathon och några timmars feberyra. Plus en manisk städning av lägenheten, bara för att slippa känna mig helt värdelös. Det här med att ligga still i tolv timmar är inte riktigt min starka sida, men har fått förmaningar av moderskeppet att vila tills jag är frisk. Så tråkigt. Har egentligen inte tid att inte göra någonting, samtidigt som jag inte heller orkar. Kroppen stänger som av, huvudet också. Därför känns det helt legitimt att inte öppna en enda kursbok eller en enda anteckning från föreläsningarna. Bara spela sims och äta choklad. Livet, mina vänner. Livet.
Dagen har, på grund av host-slem-snorsjukan, bestått av en obscen tekonsumtion, netflixmarathon och några timmars feberyra. Plus en manisk städning av lägenheten, bara för att slippa känna mig helt värdelös. Det här med att ligga still i tolv timmar är inte riktigt min starka sida, men har fått förmaningar av moderskeppet att vila tills jag är frisk. Så tråkigt. Har egentligen inte tid att inte göra någonting, samtidigt som jag inte heller orkar. Kroppen stänger som av, huvudet också. Därför känns det helt legitimt att inte öppna en enda kursbok eller en enda anteckning från föreläsningarna. Bara spela sims och äta choklad. Livet, mina vänner. Livet.
in the night, all our sorrows leave the ground
Jobbar, går till skolan, sover. Mer än så finns det inte plats för, även om jag längtar så fruktansvärt efter närhet och umgänge. Att få träffa alla fina människor jag vill träffa och dansa hela natten, tills sockerdrickan i kroppen liksom svämmar över. Snart finns det tid. Snart ska jag ta mig tid till allt det där fantastiska som gör livet till det det borde vara. Ska bara komma i fas, ni vet. Känns som att jag ibland är utanför mig själv, som om jag var autoprogrammerad och mekanisk. Förjävla tråkigt, måste jag säga, men kanske att det behöver få vara så ibland? Tror det, jag.
makes me feel alive, for a little while
Möter så fantastiska människor. Är som i ett rus av intryck efter igår, när vi var några som samlades i en tvåa i linnéstan, åt mat och pratade om livet i allmänhet. Fick höra fin musik. Skapade nya minnen, sådant jag vill ta fram när allting känns förgäves. När ingenting har någon mening.
Lyckas på något magiskt vänster alltid bli förkyld när tiden är som mest värdefull. Som när jag ligger efter i allt det som ska läsas och begripas. Ligger utfläkt på sängen och nynnar på Winnerbäck i ren feberyra, kan som inget annat. Slår ihjäl timmar mot en kall vägg och fyra varma tassar, när det egentligen finns så mycket viktigt att göra. Efter ett tag blir känslan av att vara en fullkomligt oduglig samhällsmedborgare för påtaglig och jag måste betala räkningar eller städa badrummet. Röka några cigaretter till på balkonggolvet. Eller vad som helst, men inte just det som står allra högst upp på alla priolistor någonsin. Att öppna böcker och inse hur lite jag förstår. Hur obefintliga alla sammanhang är för min tröga hjärna. Önskar mig kvickare synapser i julklapp, möjligtvis snabbare kopplingar. Tack.
Lyckas på något magiskt vänster alltid bli förkyld när tiden är som mest värdefull. Som när jag ligger efter i allt det som ska läsas och begripas. Ligger utfläkt på sängen och nynnar på Winnerbäck i ren feberyra, kan som inget annat. Slår ihjäl timmar mot en kall vägg och fyra varma tassar, när det egentligen finns så mycket viktigt att göra. Efter ett tag blir känslan av att vara en fullkomligt oduglig samhällsmedborgare för påtaglig och jag måste betala räkningar eller städa badrummet. Röka några cigaretter till på balkonggolvet. Eller vad som helst, men inte just det som står allra högst upp på alla priolistor någonsin. Att öppna böcker och inse hur lite jag förstår. Hur obefintliga alla sammanhang är för min tröga hjärna. Önskar mig kvickare synapser i julklapp, möjligtvis snabbare kopplingar. Tack.
