I knew the pathway like the back of my hand
Vissa människor traskar rakt in i ens liv vid tilfällen, för att lika fort traska ut och traska vidare. Andra hoppar bokstavligen fram, gärna första dagen i en helt ny miljö, och frågar "ÄR DU OCKSÅ VEGETARIAN?". Kanske frågar de också om du lyssnar på Lars Winnerbäck, eller Kent, eller Håkan Hellström till och med? Då, i det ögonblicket, har du ungefär två möjligheter: Antingen svara du vänligt nej på frågorna och den här människan hoppar vidare, eller så svarar du (en aning osäkert) ja och hoppar med. Sen står du här, 6,5 år senare, med en vänskap helt och hållet baserad på sarkasm och vem som kan underminera vem först (och eventuellt lite villkorslös kärlek). Det är då du frågar dig själv över en mitt-i-nattencigarett: "Hur I HELVETE gick det här till?".
Var det tack vare två år ute i en skog? En gymnasietid fylld av hästbajs och fulsprit i IKEA-muggar? Själva ödet av att behöva bo på varandra och sakta men säkert tvingas dela med sig av sig själv till varandra, för att ha någon chans att förstå varför vissa saker gjorde ont tre på natten och vissa inte. Eller var det att flytta till samman stad även efter gymnasiet? Att dela en skitläskig, men skitbra, erfarenhet av att bli vuxen? Att dansa hela natten på ett dansgolv som gungade under fötterna, vid ett vatten som delade en ny hemstad i två samtidigt som ni fick känna er odödliga tills sista vagnen gick hem. Kanske var det vetskapen om att alltid kunna ringa? Bara det. Eller ambulansfärderna till akuten; ett oräkneligt antal nätter med en medvetslös och en superhjälte vid sidan om. Att aldrig behöva skämmas och att, oavsett hur dumt eller fult eller galet det är, så är det alltid helt jävla okej.
Nej. När du tänker efter är det att se varandra bli äldre (japp, du är gammal) och se hur era liv förändras åt helt olika håll, men att ändå kunna skratta åt varandras oförmågor och, helt utan skam i kroppen, dricka vin både måndagar och torsdagar och alla andra dagar. För att det är gott och för att yatzyn blir så himla mycket roligare då; för att det fortfarande är villkorslöst och gör dig glad även när livet känns absolut oöverkomligt. Du gissar att det är något bra. Sen gissar du att det är den här typen av vänner som åker till Gotland och läser genusvetenskap eller går en kurs i medveten närvaro lagom till 40-årskrisen kickar in - och att det är något du ser fram emot. För vem behöver träffa nya människor och förnya sin umgängeskrets när en kan hålla fast svinhårt i de en redan har? Inte du alla fall. Och så är det med det.
Var det tack vare två år ute i en skog? En gymnasietid fylld av hästbajs och fulsprit i IKEA-muggar? Själva ödet av att behöva bo på varandra och sakta men säkert tvingas dela med sig av sig själv till varandra, för att ha någon chans att förstå varför vissa saker gjorde ont tre på natten och vissa inte. Eller var det att flytta till samman stad även efter gymnasiet? Att dela en skitläskig, men skitbra, erfarenhet av att bli vuxen? Att dansa hela natten på ett dansgolv som gungade under fötterna, vid ett vatten som delade en ny hemstad i två samtidigt som ni fick känna er odödliga tills sista vagnen gick hem. Kanske var det vetskapen om att alltid kunna ringa? Bara det. Eller ambulansfärderna till akuten; ett oräkneligt antal nätter med en medvetslös och en superhjälte vid sidan om. Att aldrig behöva skämmas och att, oavsett hur dumt eller fult eller galet det är, så är det alltid helt jävla okej.
Nej. När du tänker efter är det att se varandra bli äldre (japp, du är gammal) och se hur era liv förändras åt helt olika håll, men att ändå kunna skratta åt varandras oförmågor och, helt utan skam i kroppen, dricka vin både måndagar och torsdagar och alla andra dagar. För att det är gott och för att yatzyn blir så himla mycket roligare då; för att det fortfarande är villkorslöst och gör dig glad även när livet känns absolut oöverkomligt. Du gissar att det är något bra. Sen gissar du att det är den här typen av vänner som åker till Gotland och läser genusvetenskap eller går en kurs i medveten närvaro lagom till 40-årskrisen kickar in - och att det är något du ser fram emot. För vem behöver träffa nya människor och förnya sin umgängeskrets när en kan hålla fast svinhårt i de en redan har? Inte du alla fall. Och så är det med det.
Kommentarer
Trackback
