sagor & fabler

Klipper sömmar mellan läpparna och säger för mycket. Säger ingenting alls. Försöker läsa händer som först är där och sedan inte finns alls, nytvättat bomullstyg som i femton hundradelar nuddar mitt magnetfält. Exploderar och försvinner igen. Något mumlar i bakhuvudet, om misskalkylering och inte en gång till och spring då, innan du gör bort dig. Innan allt flyter utanför och blir synligt för Vem Som Helst.

Biter i kinden medan vanilj och pomerans dansar segerdans runt mitt ansikte; medan jag inte kan låta bli att titta. Hänförd och skräckslagen på samma gång, aldrig för nära men hur kan isblått vara den varmaste färgen när allt inuti min kropp brinner?

Drar nya stygn genom nya hål i samma läppar, som aldrig lär sig att för mycket ord också kan förstöra det oskyldigaste, sköraste. Vrider kalla händer runt det som tilläts växa; förintar och sopar undan alla spår. Har alltid en ursäkt. Springer längre för varje gång och lyssnar på ett mantra om att aldrig låta någon komma för nära igen. Om att aldrig tro på det som bara syns mellan dina fingrar.