de skrattar åt mig nu

Okej, har överlevt helgen ändå. Har ca världens bästa flickvän, som kommer springandes med mobilt bredband och pussar fem minuter innan bussen till jobbet går. Tjugo minuter efter att hon själv slutat jobba på andra sidan stan. Det är ostigt, men ack så fint. 

Nu ska jag bara vänta två timmar på att min buss går, eftersom bussar på landet inte går på helgerna som de bör. JÄTTESKOJ! Nä, men det ska bli kul att sitta i ett regnigt Borgholm alldeles alena. Ska vara dryg storstadsbo och sitta med datorn på ett café, väldigt upptagen och busy. Typ spela sims.

Sen tycker jag att vi borde prata om det faktum att jag ska flyga ensam till Stockholm på fredag. För det första flyger jag inte. Det är sådant jag inte gör. Jag åker tåg. Speciellt när det är inrikes! Den här gången ter det sig så fint dock, att jag slutar jobba halv ett samma dag och ska närvara på min brors bröllop dagen efter. Fanns ingen annan lösning än det där jävla flyget och för det andra: Nu ska jag flyga alldeles själv (infoga mycket ledsen smiley). Var jag inte psyskist labil och nervös innan så är jag det nu, lovar. Lagom tills denna insikt slog rot i mitt huvud visades ett program på tv om just flygkraschar. Vet inte om jag ska ta det som en hint eller bara ett rent hån. Kanske både och.

Så, ville bara säga det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0