sagor & fabler

Det är läskigt att inte veta. Ni kanske tycker att det är det enda den här bloggen handlar om - min ovisshet och ambivalens - men det blir väl så. När något tar upp så stor del i ens liv. Jag läser om gammalt, sådant som varit och förflyttas tillbaka till en tid jag inte uppskattade så mycket som jag borde. Kanske lär av mina misstag. Men jag vill inte lära, jag vill bara tillbaka och börja om. Nu blir det inte så. Nu vet jag inte hur det blir, över huvud taget. Jag är oviss, igen.

För vad som är hemma och hemma är inte alltid enkelt att förklara. Att veta. Men just nu längtar jag hem, till den stad jag för första gången i mitt liv satte en rot. En riktig rot. Faktiskt, på allvar, rotade mig i. Där jag är stadig och stark; där jag har ett bo. Jag längtar efter mitt kök, att få sitta där på morgonen med te och tidning. Att få röka mig igenom sömnlösa nätter på min egen balkong. Att ha någon att dela dem med.

Vill inte stå här imorgon och vara arbetslös igen. Vill inte känna mig så vilsen. Vill veta hur jag ska kunna göra allting bra.

Det är tur att N finns. Hon håller om mig hårt på natten när jag inte längre vet ut och in på mig själv. Jag behöver inte ens be henne. Hon bara vet. Hon förstår.

Saknar att ha ett mål. En deadline. Att dricka vin av bättre anledningar än den avdomnande effektens. 
Saknar er.