sagor & fabler

Vandrar gatstenar ner, upp för trappor genom murar. Ni kan inte se mig, för jag gömmer mig. Eller så är jag bara genomskinlig, som i Ninni i Berättelsen om det osynliga barnet. Letar febrilt efter en muminmamma men famlar bara i mörker för det enda jag lyckas skapa är kaoset runt mitt eget väsen. Ni vet, när hela ens umgängeskrets blir insugna i ett svart hål av panikångest, överdoser, självskador, ilska, gråt och ovissheten. Oron. Att alla ska behöva oroa sig. 

Jag har en vän som kan dra mig i öronen på det mest kärleksfulla sättet och hålla om mig så hårt att jag slutar skaka. Det är bara det att hon bor i Stockholm och vi missar alltid varandras telefonsamtal. Och jag har ett hjärta som slår så in i helvete hårt för du lilla, lilla människa där uppe, nu, i allt ditt kaos, men du låter mig inte hjälpa dig. 

Runt omkring mig finns tusen människor skulle ta emot mig när jag faller. Det tvivlar jag inte en sekund på. Men jag har som uttnytjat mina resurser nu. Jag har skadat och sårat med mitt sätt att hantera mig själv. Och när jag inte längre är kababel att ta hand om er, mina älskade, vem är jag då? Vad är jag då värd?

Det händer saker som inte ska hända och jag får inte bo själv längre. Imorgon ska jag ringa ett samtal. Sen får vi se. Vi får se. Om vi lever får vi se.