sagor & fabler

Har permission i helgen. Åker till en saknad liten by imorgon och testar sen att sova hemma över natten. Det är konstigt hur all ångest och uppgivenhet kan vända och bilda sådan kraft, sådan jävlar anamma. Jag hörde mig själv skrika mitt i allt det nattsvarta att "jag ska fan inte dö i det här, jag ska fan inte dö". För er som inte känner mig personligen låter detta kanske teatraliskt och jävligt fjantigt, men om ni hade legat där i min kropp, med mitt huvud, och hört er själva säga så - efter tjugo år - då hade ni också höjt era håriga ögonbryn. Jag har generellt en tendens att ge upp. Och bara se saker och tings jävlighet. Men någonting slog mig hårt i huvudet och där, någonstans mellan kallsvettig hud, vridna landstingslakan och en försenad Oxascand vände hjärnan riktning. Det är inte såhär det ska vara.