om idag inte var en ändlös landsväg, om i natt inte var en krokig stig och om imorgon inte kändes så oändlig, då är ensamhet ett ord som inte finns
Utanför mitt fönster går 17-bussen plikttroget var tionde minut. Fram och tillbaka. Människor stiger av, människor stiger på. Män i kostym springer för att hinna med, jag ser bara på.
Har så fina människor omkring mig. Folk som vill komma hit, hälsa på. Ändå orkar jag inte. Vet inte hur jag ska må om tio minuter, vet inte om jag sover eller gråter. Men när bussarna rullar förbi utanför mitt fönster är det ändå någon jag väntar på. En lugg i marinblå kavaj. De vackraste ögonen jag sett. Trots att jag vet att hon inte kommer. Hon är borta nu.
Kanske väntar jag bara på någon. På en kram. Utan att behöva känna hur fruktansvärt mycket jag sårar folk. Bara en kram.
Mamma kommer snart. Jag har frigång med anhörig och vi ska köpa godis. I helgen får jag kanske dagspermission.
Har så fina människor omkring mig. Folk som vill komma hit, hälsa på. Ändå orkar jag inte. Vet inte hur jag ska må om tio minuter, vet inte om jag sover eller gråter. Men när bussarna rullar förbi utanför mitt fönster är det ändå någon jag väntar på. En lugg i marinblå kavaj. De vackraste ögonen jag sett. Trots att jag vet att hon inte kommer. Hon är borta nu.
Kanske väntar jag bara på någon. På en kram. Utan att behöva känna hur fruktansvärt mycket jag sårar folk. Bara en kram.
Mamma kommer snart. Jag har frigång med anhörig och vi ska köpa godis. I helgen får jag kanske dagspermission.
Kommentarer
Trackback
