hon sa det är en nåd att få sådan kärlek och ett brott att låta den gå
Dagar flyter förbi, barkbåtar på en liten ström och där, under lövträden bestämmer jag mig. Måste låtsas ibland, dölja och hålla för. Varje fiber i min kropp är på helspänn och jag går på glasskärvor, så rädd för att säga fel. Men överlever. Vill ändå det här.
Faller ner för stup och det flimrar för ögonen. För mycket folk. Ingen luft, inget syre som når mina lungor. Måste gå och bläddra maniskt i nya böcker, i en bokaffär mittemot. Var hos psykdoktorn igår. Han sa vad det var och jag fick medicin. Vill att den ska börja hjälpa nu, vill ha bort det här nu. Vill inte snubbla på småsten femton gånger om dagen och falla rakt ner i avgrundsdjup. Som om världen tappade all färg. Vill fungera.
Kommentarer
Trackback
