sagor & fabler

Att acceptera att en är sjuk. Att ta orden i sin mun, låta någon annan ta hand om och att kliva ut i något okänt. Minnesluckor och skam. Men nu är jag här. Frivilligt. I tio dagar ska jag försöka åstadkomma någon förändring. Eller, kanske, bara acceptera. Att jag är sjuk.

För er som inte vet så är det läskigt. Obehagligt och tvärt emot allt en någonsin lärt sig. Att be om hjälp. Och att någonstans inse att en faktiskt behöver den där hjälpen. Att en inte klarar av att ta hand om sig själv. Oavsett hur många guldstjärnor och mvg:n en samlat på sig under alla dessa år. För ändå sitter jag här, på avdelning 363 och försöker acceptera att det är såhär det är. 

Jag kanske är burdus och framfusig som trycker upp den nakna sanningen i era ansikten, men vem är jag att undanhålla sådan basal information för er? Jag är sjuk. Psykiskt sjuk. Jag har inte cancer, inte lunginflamation eller röda hund. Jag är psykisk sjuk och nu när jag har skrivit det såhär många gånger måste jag börja acceptera att det är så. Sluta skämmas. Sluta gömma mig under mitt täcke och sluta åka jorden runt för att slippa stanna upp och känna. För, tyvärr, så är det såhär jag är. Och jag tänker nog inte vara tyst om det. 

Ursäkta för det uppehåll som varit ett tag. Nu kanske ni förstår varför.