always is only the begining

Har varit hemma. Haft katten i knäet. Sovit i min egen säng. Druckit te ur min egen mugg och vaknat bredvid en människa som gör mig trygg istället för sjuksköterskans medicinvagn. Nu sitter jag i ett hörn. Någon gråter, någon är arg. Någon är bara tyst. Andra skakar. Jag vill bort. Vill ut, göra saker, träffa människor. Inte trampa upp gångstigar mellan mitt rum och innergården. Få liggsår av de korallfärgade sofforna. Ingetdera gör mig friskare.

Bakade ändå muffins till alla på avdelningen, för fina är de. Snälla. Förhoppningsvis får jag, alldeles snart, prata med läkaren. Då ska jag be om att bli uskriven. Idag, eller åtminstone snart. Så fort det går.

P.s. Jag älskar er. D.s.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0