jag säger inget mer än det jag tror ni klarar av att läsa
snubblar på en mållinje, ett mentalt vinnarband
som jag visste så långt innan att jag aldrig skulle klara mig över
men folk viskar så fint och kramar och säger att jag är bra
att det här är lugnt
nu när jag klarar av att ringa ett telefonsamtal
men när kroppen har samlat sju dagars ångest
och jag misslyckas, på målllinjen, då blir allt svart
då tror jag att jag ska dö. då är jag inte rationell och vuxen. jag är liten.
så jävla liten
och det finns inget mer blottande
inget mer utelämnande och hånande
som att sitta mot någon jävla betongvägg och inte kunna andas
det är fult
en människa ska inte bete sig så och ändå är det precis vad jag gör
misslyckas, skäms och undrar: när ska jag bli hel?
Kommentarer
Trackback
