men det fanns dagar, jag minns de än, de bästa någonsin. är du fortfarande arg?
Jag fick en julklapp en gång. En biljett och en helg. Jag har dansat, skälvt. Skakat och blundat om vartannat. Som om vissa ord redan fanns inristade i min hud. Ett sms som faktiskt kommer fram men som jag inte vill ha. Som förstör, lite. Dansar, fastän hjärtat brister och någon gång måste du bli själv. Jag bara väntar, väntar. Lutar huvudet mot en axel och hoppas att vissa toner aldrig dör ut. Tror att allt ska försvinna då. Vill så gärna hålla kvar.
we don't sleep when the sun goes down, we don't waste no precious time
Finklassen.
welcome home, son
ompa ompa missis pimbi
nu är hon såld, mitt lilla hjärta
En julihelg för tre år sedan. Mamma och veterinärkusinen följde med ner till Öland. Jag provred en egensinnig dam med snälla ögon, stort hjärta. Provred inga fler hästar. Vi köpte henne. Den bleksvarta grisepassaren.
Vi började ett andra år på gymnasiet. Bodde i skogen. Sprang i snön.
Det blev sommar och vi blev seriösa. Åkte runt. Stockholm, Öland. Kunde aldrig bestämma oss.
Det blev ett sista år, på många sätt. Vi lekte mest. Slutade vara seriösa. Busade och flängde runt. Vi insåg att det skulle ta slut snart. Försonades. Och lekte. Massor.
Hon fick bo hos en vän ett tag. Jag tog en allra sista bild. Hon blev kvar där, länge. Nu är hon en bit norr om Göteborg och får göra det hon tycker allra bäst om. Springa med kompisar i skogen. Inga krav, bara roligt. Mitt fina, lilla hjärta. Du kommer fattas mig. Så enormt. Men nu är det bra. Som jag lovade.
carry me through the wonder of it all
Det vankas tolvårskalas.
say what did you do out there, what did you decide
Ibland tror jag att hela världen är emot mig. Så får jag egentligen tänka, för det är självupptaget och självupptagen får jag inte vara. Enligt någon. Ofint, säger de. Men när jag gick i snålblåst och för trånga skor ute på Hisingen och inte hittade rätt efter en halvtimme, då var jag nog självupptagen. Tänkte att Emmaus kunde lägga sina affärer lite mer lättillgänligt. Lite mindre svårhittat.
Innan dess hade jag gått vilse på skolan. Nu vill jag påpeka att jag faktiskt har ett väldigt bra lokalsinne i vanliga fall och att av de fyra jag frågade om vägen hade tre inte en aning, vilket säger en hel del om riktigt hur labyrintartad instituionen för socialt arbete är. Och allt jag försökte hitta var lärarnas postfack. Jag skulle lämna in ett grupparbete och hade ungefär en halvtimme på mig innan deadline. Här ska också tilläggas att jag även är utrustad med en enorm framförhållning. I vanliga fall. Det här var liksom inte ett vanligt fall.
Nej, för grundtanken hade varit att jag, efter skolan igår, skulle åkt hem, skrivit ut arbetet på min skrivare och sedan åkt tillbaka till institutionen. Bara det att jag, kvällen dessförinnan, hade fått en random biljett till Göteborg Horse show. Att det dessutom visade sig vara slut på både papper och häftstift hemma i min lägenhet, underlättade inte direkt den här redan urkukade situationen. Därför togs beslutet i mitt huvud att gå upp tidigt den lediga fredagen, för att lämna in grupparbetet. Innan tolv.
Och där stod jag, jävligt vilse och jävligt trött ute på Hisingen, i ett industriområde utan vare sig övergångsställen eller vägledande skyltar. Och var jävligt självupptagen. Jag tänkte mest på hur synd det var om stackars lilla, lilla mig. På hur hungrig och kall och ensam jag var. När jag sedan kom hem, insnubblandes i hallen med alldeles för många och tunga påsar la jag mig ner på hallgolvet och tänkte nog inte resa på mig mer. Så självupptagen var jag. Men så tassade en liten skorpa fram till mig, där jag låg som en blöt liten fläck, och jamade mig i örat. La nosen mot min kind och spann så att golvet rörde sig. Ungefär där började jag grina. Bara för att jag var så jävla tacksam över den där lilla katten, som hade lagt sig bredvid mig och delade min självömklighet. Och helt plötsligt var jag botad från allt vad självupptagenhet heter. Det var bara det jag ville säga. Att ni inte behöver vara oroliga, jag är inte självupptagen. Inte alls.
Innan dess hade jag gått vilse på skolan. Nu vill jag påpeka att jag faktiskt har ett väldigt bra lokalsinne i vanliga fall och att av de fyra jag frågade om vägen hade tre inte en aning, vilket säger en hel del om riktigt hur labyrintartad instituionen för socialt arbete är. Och allt jag försökte hitta var lärarnas postfack. Jag skulle lämna in ett grupparbete och hade ungefär en halvtimme på mig innan deadline. Här ska också tilläggas att jag även är utrustad med en enorm framförhållning. I vanliga fall. Det här var liksom inte ett vanligt fall.
Nej, för grundtanken hade varit att jag, efter skolan igår, skulle åkt hem, skrivit ut arbetet på min skrivare och sedan åkt tillbaka till institutionen. Bara det att jag, kvällen dessförinnan, hade fått en random biljett till Göteborg Horse show. Att det dessutom visade sig vara slut på både papper och häftstift hemma i min lägenhet, underlättade inte direkt den här redan urkukade situationen. Därför togs beslutet i mitt huvud att gå upp tidigt den lediga fredagen, för att lämna in grupparbetet. Innan tolv.
Och där stod jag, jävligt vilse och jävligt trött ute på Hisingen, i ett industriområde utan vare sig övergångsställen eller vägledande skyltar. Och var jävligt självupptagen. Jag tänkte mest på hur synd det var om stackars lilla, lilla mig. På hur hungrig och kall och ensam jag var. När jag sedan kom hem, insnubblandes i hallen med alldeles för många och tunga påsar la jag mig ner på hallgolvet och tänkte nog inte resa på mig mer. Så självupptagen var jag. Men så tassade en liten skorpa fram till mig, där jag låg som en blöt liten fläck, och jamade mig i örat. La nosen mot min kind och spann så att golvet rörde sig. Ungefär där började jag grina. Bara för att jag var så jävla tacksam över den där lilla katten, som hade lagt sig bredvid mig och delade min självömklighet. Och helt plötsligt var jag botad från allt vad självupptagenhet heter. Det var bara det jag ville säga. Att ni inte behöver vara oroliga, jag är inte självupptagen. Inte alls.
en pessimist i sitt livs form, jag vädrar blod, det luktar sorg
Att går lite i ett nu. Glömmer bort dagar, men minns detaljer. Namn, födelsemärken, smilgropar. Husfärger. Årtal. Därför missar jag helheten. Det bara är så. Som om huvudet glömmer bort att det inte är smådelarna som är viktiga.
Försöker göra allt jag egentligen inte skulle våga göra. Tänker att då blir det lättare nästa gång någonting känns hemskt och omöjligt och livsfarligt. Men när folk berättar om knivrån och förföljelse hamnar jag så lätt i gamla vanor. Ser mig över axeln och vågar inte titta ut genom glasporten när jag tänder lampan. Påminner mig om att boka tid för att skriva två meningar på min hud. Två som måste stå där. Annars kanske jag tappar mig själv igen.
Försöker göra allt jag egentligen inte skulle våga göra. Tänker att då blir det lättare nästa gång någonting känns hemskt och omöjligt och livsfarligt. Men när folk berättar om knivrån och förföljelse hamnar jag så lätt i gamla vanor. Ser mig över axeln och vågar inte titta ut genom glasporten när jag tänder lampan. Påminner mig om att boka tid för att skriva två meningar på min hud. Två som måste stå där. Annars kanske jag tappar mig själv igen.
i can't get you out of my mind
Sitter på en spårvagn, saknar ord. Gungas med genom ett iskallt majorna, förbi vatten och curryhus. Träkojor, grindstolpar. Måste göra så ibland. Måste åka iväg bara för att slippa vara ensam med mig själv. Tänker att spårvagnsgnisslet, människoljuden, tidningsprasslet; de får bilda barriär. Stänga ute mitt eget. Hålla det gömt. Låter minusgrader bita sig tag i mig, vrida om och ila långt inne i det dolda. Går in i värmen. Hos låtsassystrar, extrafamilj. I ett gult kök där det alltid är varmt. Där det alltid finns plats och där ingenting är ont. Bara tryggt. Där sjunker jag ner på en trästol utan färg. Låter mig glömma.
footsteps follow, down through the hollow sound
Luleå hade mage att ta bild medan jag fortfarande inte var helt vaken. Fortfarande dimmig. Katten sov. Och sen frukost i blekt ljus, tunga huvuden. Allt som borde göras. Ibland stryper tiden sig själv. Vi fastnar bara emellan, med allt det vi önskar vi hade gjort. Som fortfarande borde göras. Det som är ogjort.
och du tystnar om natten, du är mörkrädd, kan inte låta bli att le åt alla saker jag aldrig ser
Det snurrar så mycket bakom ögonen. Mellan öronen. Under hjässan. Ibland tror jag att det är fullmånen. Vi har aldrig riktigt kommit överrens.
Ändå är det som att ingenting riktigt kommer fram. Allt blir ändå bara halvklart. Som om tankarna bröts av mitt i sin nervbana och aldrig fick bli klara. Jag vill kunna tänka klart. Bli färdig.
Det var mycket som var bra idag. Ibland har en sådana där bra dagar, ni vet. När saker och ting överlappar. Klickar och pusslas ihop. Jag ringde samtal (två) och Tora var här på det vanliga eftermiddagsfikat. Vi har sånt ibland. Eftermiddagsfika med reflektion. En chans att spy galla och dra i trådar som inte blivit tillräckligt dragna i. Det är mycket. Nya saker och ovana. Och människor. Dem måste vi prata om ofta. Människorna.
Katten har sovit i min famn hela kvällen. Egentligen borde jag ha skrivit och läst. Massor, en hel hög. Blir nervös på att inte ha struktur. Ibland känner jag mig borttappad. Vill bara ha kontroll. Jag tror ni vet.
du ger mig inga löften och du ställer inga krav för att du vet exakt vad jag klarar av
Skorpan
Igår flyttade det in en liten varelse. Just nu ligger hon under sängen och undrar vad för ställe hon har kommit till egentligen. Ibland tittar hon fram, med sina gula tefatsögon och förvirrade uppsyn, och jamar lite. Då vill hon bli gosad med. Sitta i knäet och titta på medan jag försöker skriva. Fin är hon. Skorpan.
I'm still waiting for the snow to fall
Maja och Lotta var här och målade idag. Fint blev det. Är så glad att jag har dem. Ibland känns det konstigt att vi alltid har känt varandra. Men oftast känns det mest bra. Mest väldigt, väldigt bra. Alltid. Det är lång tid. Vi börjar bli gamla. Ändå målar vi (de) muminkaraktärer på mina köksluckor. Vi blir nog aldrig gamla. Vuxna. Men som jag älskar dem. Kanske just därför. För att vi aldrig behöver bli gamla tillsammans. Vi är alltid barn.
snart
sitting on a cloud up in my tree, lately, but I guess you'll never know
Jag måste sluta åka spårvagn åt fel håll. Det blir mycket enklare att komma hem om vagnen inte åker till Kortedala, tror jag. Kanske kan en inte ha koll på allt helt enkelt. Som åt vilket håll en bor.
Att hålla fast vid en riktning, eller att över huvud taget ha någon. När jag lägger bordstabletter i räta vinklar finns det ibland inga vägar. Kanske ska de inte synas. Vi måste kanske gissa. Famla i mörkret.
Håller inte ihop i kanterna. Det brister, men jag tänker att om jag bara forsätter gå. Om jag låter bli att stanna och känna efter. Då hinner ingenting i kapp mig.
Det faller ingen snö mer. Snart är det över. Tror att det vänder då.
your grace is wasted in your face, your boldness stands alone among the wreck
Min fina Malin var här idag. Hon delade söndagsångesten med mig. Vi pluggade också, lite. Mest tog vi pauser, men det är bra det å. En tror att hjärnan behöver mest pauser. Fast en kan ju ha fel. Hon hade med sig Pepsi. Det säger väl allt om hur bra hon är? Bra.
wear it like a crown
När övergår något från rutin till tvångsmässigt handlande? Det är så fina linjer.
you see I've forgotten if they're green or they're blue
häng dom högt
Hej alla nytillkomna läsare. Ni är några stycken nu. Jag är hungrig och mår illa. Kanske mest chokladsugen. Försöker känna efter vad kroppen egentligen vill, för i ena stunden kan jag inte röra mig och i andra är jag så rastlös att jag får panik. Kanske borde jag gå ut och ta luft, men det är så kallt och jag skakar bara hela tiden. Blundar och undrar när värmen kommer. Lagomvärmen. Inte hettan. Klarar inte av det. Vill ha vårvarmt. Solvarmt. Den kommer nog snart. Det gör den nog.
