sagor & fabler

Det här först och främst för att ni ska få se min nya gadd på benet, tillägnad söstrarna mi, Maja och Lotta, Fast i smyg ville jag nog mest visa min kobenhet.

Oredigerat och naket. Men lite så vi rullar.

Gillar det abrubta och omedelbara avslutet i förra inlägget. "Alla" innefattade igår de här fröna (Ingrid böjer sig demonstrativt ner precis när vi ska ta bild). Ingen fin instagrambild precis, men så är det här i livet när en lever utan iphone. Jajemän. I alla fall, kvällen var så himla fin och jag är så lyckligt lottad som får dela mitt liv med de här fina människorna. Vi fick uppleva livemusik i form av två säckpipespelande skottar i kilt, väldigt billiga drinkar på sunkig kvarterskrog samt nära-slagsmålsupplevelse med mig och random taffsare på Yaki Da. Alltigenom mycket trevligt. Fötterna blödde, vi skakade röv. Evelina var nöjd med sin födelsedag. Nu ska jag fara till Château Lindgren och Plumpklubben. Adieu.

Eller okej, visst vore det fint att åka till Paris? Helt ärligt? I april kanske, en helg? Okej? Okej! Bra.

Hej alla barn! Nu är det kalas och är det kalas då klär en upp sig. Katten har putsat pälsen hela dagen och jag har läppstift för ca första gången på evigheter. Säljaren på Body shop kollade konstigt på mig när jag kom in i stereotypt flatrutig skjorta och jeans och bad om foundation och läppstift. Tror jag gjorde hennes dag. Nu kom alla!

Tappar skrivlust, sexlust, matlust. Puffar bara kärringaktigt på min supermegahypermoderna "klickcigg" och tittar på medan katten ena stunder flyger runt med en toffs mellan tassarna, in under mattan, upp på soffan, ner från soffan, in i bokhyllan, fort som fan ut ur bokhyllan (för där är det lite läskigt) och sedan lägger sig tillrätta i sin tron á la Drottning Kristina. Har aldrig påstått att den där katten saknar klass, men ibland går det fan över styr. Hela morgonen var det mentalt världskrig oss emellan, när jag plikttroget försökte utföra mina studier (läs: pratade med Millan på skype och läste tidningen). Hade efter tjugo minuters mental fight en tass med tillhörande klo farligt nära ögat och kände att okej, det kanske är dags för lite s.k. kvalitétstid. Orkade kasta hennes toffs fram och tillbaka i vår enorma etta ca fem gånger, sen började till och med hon tycka att det kändes lite pinsamt. Så det var bara att försöka leta fram någon mer high tech leksak än en toffs. Lättare sagt en gjort.

Föreställ er nu att ni har en förjävla nöjd katt sittandes på soffbordet. Hon tvättar sig lite, gäspar och tittar ner på den konstiga, ålande saken som är halvvägs in under soffan, bland damm och chipsrester, i jakt på en jävla leksaksråtta. Alltså... Jag tänker mig att det är sånt här en bara gör när en har katt. Och barn. I princip. Krälar under soffan med röven i vädret och damm i munnen. Och när råttan väl är framgrävd, nej då är den inte intressant. Då säger tydligen kattens mat-och-sovklocka att det är dags för 11:37-vilan. På mina gamla tentor.

För det mesta är jag rätt så glad att hon inte kan prata. Eller ja, det gör hon ju ändå, hela tiden. Gärna så att hela huset hör. Eller så ynkligt så att alla tror att jag tar livet av henne. Men jag menar, fin är hon ju. Kanelbullekatten.

På tal om asfalt, ni läste väl GP idag? Tänkte väl det. Om inte kan ni kolla här. Vill bara påpeka att det som hävdats att jag har sagt, var det egentligen Lena och Rosanna som sa. Lovar. Jag sa bara att jag handlar på Bokus för att få Medmerapoäng på Coop! (PRODUKPLACERING!)

Och ja, jag vet att ni hellre vill läsa sånt här än allt det andra bajsnödiga, svåra tramset. Men jag kunde väl få hålla på ett tag i alla fall? Ok? Ok.

Inlfyttningsgalej och sushimoffarkväll. Maja har tagit tredje och sista bilden.

Var i Laisaliden med en familj, en flock, en samling viktiga pusselbitar, skärvor och byggstenar till det som står framför mina ögon när jag möter mig själv i spegeln. Det var livsviktigt. Och lugnt. Och vackert. Vi åt svamp. Dock inte av den sorten på sista bilden. Mest njöt vi av att få vara med varandra.

Kameran fungerar igen. Inga fler instagrambilder. Kanske mer text. Kanske inte alls. Kanske spelar det inte någon roll.

I tisdags blev jag utskriven. På morgonen köpte jag finfrukost till finmamma, sen åkte vi förbi sjukhuset och hade utskrivningssamtal. Sist for vi till mitt paradis. Stranden intill Säveån, i Stenkullen. Som en regnskog mitt i allt kaos. Ett barndomsminne, oförstört och fortfarande okrossbart. Fortfarande intakt. Sedan var det trädgårdsfest hos finaste Luleå, igår. Jag drack te medan andra drack rusdrycker av alla dess slag. Det var en väldigt bra kväll, trots att det var kallt. Där somnade jag och gick hem i morse för att äta risgrynsgröt med blåbärssylt med mamma hos mig. Och jag är så tacksam att jag inte behöver vara inlagd längre. Att jag fick åka till stallet idag och rida i skogen, obehindrat. Att jag fick äta hur mycket glass jag orkade, gå vart jag ville, träffa de jag hade lust att träffa och sova i min egen säng. Och att jag kommer få fortsätta göra det.

Har varit hemma. Haft katten i knäet. Sovit i min egen säng. Druckit te ur min egen mugg och vaknat bredvid en människa som gör mig trygg istället för sjuksköterskans medicinvagn. Nu sitter jag i ett hörn. Någon gråter, någon är arg. Någon är bara tyst. Andra skakar. Jag vill bort. Vill ut, göra saker, träffa människor. Inte trampa upp gångstigar mellan mitt rum och innergården. Få liggsår av de korallfärgade sofforna. Ingetdera gör mig friskare.

Bakade ändå muffins till alla på avdelningen, för fina är de. Snälla. Förhoppningsvis får jag, alldeles snart, prata med läkaren. Då ska jag be om att bli uskriven. Idag, eller åtminstone snart. Så fort det går.

P.s. Jag älskar er. D.s.