sagor & fabler

Har permission i helgen. Åker till en saknad liten by imorgon och testar sen att sova hemma över natten. Det är konstigt hur all ångest och uppgivenhet kan vända och bilda sådan kraft, sådan jävlar anamma. Jag hörde mig själv skrika mitt i allt det nattsvarta att "jag ska fan inte dö i det här, jag ska fan inte dö". För er som inte känner mig personligen låter detta kanske teatraliskt och jävligt fjantigt, men om ni hade legat där i min kropp, med mitt huvud, och hört er själva säga så - efter tjugo år - då hade ni också höjt era håriga ögonbryn. Jag har generellt en tendens att ge upp. Och bara se saker och tings jävlighet. Men någonting slog mig hårt i huvudet och där, någonstans mellan kallsvettig hud, vridna landstingslakan och en försenad Oxascand vände hjärnan riktning. Det är inte såhär det ska vara.

Utanför mitt fönster går 17-bussen plikttroget var tionde minut. Fram och tillbaka. Människor stiger av, människor stiger på. Män i kostym springer för att hinna med, jag ser bara på. 

Har så fina människor omkring mig. Folk som vill komma hit, hälsa på. Ändå orkar jag inte. Vet inte hur jag ska må om tio minuter, vet inte om jag sover eller gråter. Men när bussarna rullar förbi utanför mitt fönster är det ändå någon jag väntar på. En lugg i marinblå kavaj. De vackraste ögonen jag sett. Trots att jag vet att hon inte kommer. Hon är borta nu. 

Kanske väntar jag bara på någon. På en kram. Utan att behöva känna hur fruktansvärt mycket jag sårar folk. Bara en kram. 

Mamma kommer snart. Jag har frigång med anhörig och vi ska köpa godis. I helgen får jag kanske dagspermission.

Att acceptera att en är sjuk. Att ta orden i sin mun, låta någon annan ta hand om och att kliva ut i något okänt. Minnesluckor och skam. Men nu är jag här. Frivilligt. I tio dagar ska jag försöka åstadkomma någon förändring. Eller, kanske, bara acceptera. Att jag är sjuk.

För er som inte vet så är det läskigt. Obehagligt och tvärt emot allt en någonsin lärt sig. Att be om hjälp. Och att någonstans inse att en faktiskt behöver den där hjälpen. Att en inte klarar av att ta hand om sig själv. Oavsett hur många guldstjärnor och mvg:n en samlat på sig under alla dessa år. För ändå sitter jag här, på avdelning 363 och försöker acceptera att det är såhär det är. 

Jag kanske är burdus och framfusig som trycker upp den nakna sanningen i era ansikten, men vem är jag att undanhålla sådan basal information för er? Jag är sjuk. Psykiskt sjuk. Jag har inte cancer, inte lunginflamation eller röda hund. Jag är psykisk sjuk och nu när jag har skrivit det såhär många gånger måste jag börja acceptera att det är så. Sluta skämmas. Sluta gömma mig under mitt täcke och sluta åka jorden runt för att slippa stanna upp och känna. För, tyvärr, så är det såhär jag är. Och jag tänker nog inte vara tyst om det. 

Ursäkta för det uppehåll som varit ett tag. Nu kanske ni förstår varför.

Dagar flyter förbi, barkbåtar på en liten ström och där, under lövträden bestämmer jag mig. Måste låtsas ibland, dölja och hålla för. Varje fiber i min kropp är på helspänn och jag går på glasskärvor, så rädd för att säga fel. Men överlever. Vill ändå det här. 

Faller ner för stup och det flimrar för ögonen. För mycket folk. Ingen luft, inget syre som når mina lungor. Måste gå och bläddra maniskt i nya böcker, i en bokaffär mittemot. Var hos psykdoktorn igår. Han sa vad det var och jag fick medicin. Vill att den ska börja hjälpa nu, vill ha bort det här nu. Vill inte snubbla på småsten femton gånger om dagen och falla rakt ner i avgrundsdjup. Som om världen tappade all färg. Vill fungera.

Lite Dalarna, lite midsommar.

Ordningen är ingenting. Här är jag inte manisk. Ni får leva met det. Lev med det.
Jag går i kohagar, kör bil, kramas med extrafamiljen, lagar mat och lyssnar på träden.
De säger en del.
Lyssnar på andra.
I telefonlurar hör jag varma röster, längtar både bort och hem och tillbaka hit. Och bort igen. Alltid samma sak, varje år. Sitt inte still. Känn inte efter.

Och ordningen, nej. Jag har ingen ordning. Ni får bilderna imorgon.