so I won't let you close enough to hurt me
Okej ska inte ljuga, det är ganska skönt också. Men mest oskönt.
Annars har katterna krig, som vanligt, jag äter kesella och grannen har fest. God fredag.
jag vill ju bara sjunga
where troubles melt like lemon drops away above the chimney tops that's where you'll find me
för en lång, lång tid
I slutet på april var det snö i dalarna. Då drack jag te hos Millan.
this is how the story ends
i ett hus vid skogens slut, imse vimse tittar ut och svansen den fick ligga på ett flak där bak
Nä men vi åkte ut till Parkudden också och göttande oss i minusgraderna. Jag blir alltid så sentimental och blödig när jag är där ute, kanske mest för att jag önskar att mina vistelser där var lite mer frekventa. Men snart är det påsk! Då ska jag tvinga med stackars Nina på ytterliggare en familjetradition - alltså påsklunchen - och se hur hon klarar det. Jag tror hon kommer få smörkniven.
Nu höll jag på att slänga min dator i väggen. Det vore ju dumt. Måste väl köpa ca fem externa hårddiskar och göra fem backups på den här stackars datorn. En räckte uppenbarligen inte, nä för den skulle självklart dödens dö med alla bilder, dokument osv sedan -04. ROLIGT! Inte alls faktiskt. Så om någon sitter på en sjukt bra, sjukt odyr extern till Mac får ni gärna dela med er av denna. Tack.
Okej ska sluta sura, fick faktiskt rida två nykomlingar ute på Öland. En ung dam och en inte lika ung herre (och ja, jag pratar om hästar). Den ena ska lära sig svänga, den andra ska sluta nojja över skrikande ridskolebarn. Ungefär. Det blir skoj! Tur att dte finns snälla människor här på jorden som erbjuder en stackars arbetslös lite träningshästar. Och tur att Öland är ca paradiset på jorden. Helt ok att jobba där. Helt ok.
fettisdag
02:55
Vissa saker måste vi tydligen få inslaffsat i ansikten innan vi förstår själva att de är bra för oss. Och på pillermerklin genom ännu en natt vill jag inget annat än skriva, dansa tänka och skriva. För det här blir ju kanon.
jag var känslosvall, du var känslokall
januari & februari
I need you, I need you to know
du måste vakta med ditt liv
Har väldigt mycket i huvudet. Sådär så att det nystar sig, blir trådigt och svårläst. Som en fransig mattkant. Hon andas tungt bredvid mig, drömmer, antagligen, och mumlar något jag inte kan avkoda. Hon är så förbannat jävla vacker. Det växer och bankar i brösten när hon kryper närmre, snuddar med näsan mot min hud. Som ett barn, sover hon. Trygg och lugn bland luftslott.
Allt det oklara blir också oviktigt, när hon vaknar till och frågar vad det är. "Jag kan inte sova", svara jag. "Mhm" hörs det från hennes honungsläppar medan hon sakta somnar om. Jag inser för varje andetag där, bredvid henne, att livet är alldeles för värdefullt för att slösa bort på alla nystan och vrak innanför pannbenet. Här och nu, det är grejer det.
alltid med en orkan i hälarna, aldrig kunnat stanna någonstans
När jag rökte för en stund sen kom jag att tänka på hur livet skulle te sig som hemmamänniska. Ni vet, sådär som Underbaraclara? Gå runt i hemsydda klänningar med en trollunge på på höften, med vitmålade trägolv, vintageleksaker och en hund som ligger tyst och snäll på den ärvda köksoffan. Precis så. N kommer hem från jobbet, jag har gjort storkok på linssoppa och allt till ljudet av en gammal LP som knastrar hemtrevligt. I ett hus i en skog vid en sjö. Jag kunde pula runt med allt möjligt, sy, baka, knyppla och självklart ha massvis med tid för min änglalika unge (som är alldeles tyst och snäll). Sen bjuder vi alla på parmiddagar, med sjömansbiff och äppelkaka. Och dagen därpå går N till jobbet igen, medan jag stannar kvar.
EH. Förstår ni hur rastlös och understimulerad jag skulle bli? Skulle väl börja tugga på ungen efter ett tag, MEN DET FÅR EN VÄL INTE SÄGA HÄR. Nä, hemmavarandet tillägnar jag de som ids.
Sen är det synd att människor som valt att vara hemma inte kan låta oss andra trivas med att inte vara det. Den här umeåfeminismen, vilken skändar de kvinnor som väljer att anpassa sig efter storstadskulturen genom att bo i stan, arbeta och kränga på sig för trånga jeans, är inte särskilt konstruktiv. Jag är väl medveten om vilka ideal och krav det finns kring mig som kvinna, men att ta på mig jeans ser jag som ett personligt och högst bekvämlighetsmässigt val - är inte det vad feminism ska eftersträva? Att vi alla, oavsett kön får avgöra vad och vad vi inte ska trycka ner benen i?
we're in the middle of something, we're here to stay
Igår slängde jag cv:n omkring mig som om det vore toapapper. Tror att jag gjorde ett bra intryck med mitt superleende, efter allt peppande från min egen coach Tora. Hon är bra. Vi är bra. Sen att vissa butiker är dumma i huvudet och inte förstår vad de missar när de säger nej och adjö, det är deras förlust. Här har de världens bästa butiksbiträde, de vet bara inte om det än! Undrar om en kan skriva "superhjälte i smyg" och sådant på cv:t? Vore ju bra. Lite så jag rullar.
Ursäktar å det grövsta för halvkassa instagram-/hipstamatic-/valfri random fotoappsbilder. Kameran ligger nu stiligt på en hylla bredvid pappas gamla Nikon. Ska bara försöka minnas hur en gör.
I was definitely made for these days
snart brinner ett hjärta
Oftast är det enkelt att glömma. Jag kanske bara behöver trampa lite mer på det, trycka ner det i leran och ta sönder. Kanske. När Luleå erbjuder sig att dricka te och prata livet tänker jag att sådär skulle jag kunna sitta hela natten. Allt blir så verkligt när hon går sin väg.