om du vill ha en idiot, lägg din hand i min
du kanske aldrig
når dit du vill nå
men du når mig
we don't talk about the past, we don't talk about the past, no
and don't get lost in the memories
keep your eyes on the new prize
keep your eyes on the new prize
lick me up and take me like a vitamin, cause my body’s sweet like sugar venom
Somnar till en sol som aldrig går upp.
keep me safe inside, your arms like towers; tower over me
Får fint brev från fin vän som påminner mig om att hur många sorger vi än måste genomlida, så klarar vi oss alltid. Något börjar där något tar slut och så fortsätter vi framåt, oavsett hur tungt livet blivit. Oavsett vad vi lämnar bakom oss. Lite så jag tänker om den tentan som pockar på min uppmärksamhet atm. Att snart är den över och då kommer snart en ny så det är bara att skriva. Skriv, för i helvete.
Hittar bortglömda fotografier i en låda. Två rådjursögon bakom ett björklöv för så många år sedan. Fyra? Fem? Minns att hjärtat var en tickande bomb och att jag ändå inte kunde stanna kvar fjorton månader senare. Att jag sprang iväg då, precis som nu. Tänker att jag fortfarande lever, att det är en bedrift. Att även om jag springer så är jag inte död, än. Jag springer bara för att överleva. För att en dag kommer jag vara framme.
du kan följa mina spår hem
Kryper ur ett skal jag gömt mig i, och in i ett annat. Ömsar skinn, men förpuppar mig bara på nytt utan att förvandlas till något vackert. Har inget tålamod, inte med någon och inte med mig själv. Allra minst med mig själv. Försöker tänka att det går bra andå, det viktiga är att bita ihop på rätt sätt. Inte så att tänderna gör ont och huvudet värker, utan så att det inte känns. Det viktiga är att det inte känns.
Bilderna är från julafton fram till nu. Det som har hänt medan jag inte varit här.
I am very happy, so please hurt me
Och så går en dag och kommer aldrig åter. Eller något.
Allt blir halvdant nu. Vet att det krävs mer men kan inte prestera. Försöker skriva det som ska skrivas. Läsa det som måste läsas. Ändå förstår jag ingenting. Kan inte koppla samman orden.
Borde klara av mer. Borde vara färdig med tentan. Har gjort samma sak förut men allt går baklänges. Famlar efter något jag aldrig kommer uppnå, något mer än det här.
Viskar tyst att snart är det över. Snart.
you are the golden dust
Vill bara berätta för er alla att jag har världens duktigaste och starkaste vän.
dit kan jag gå och sakna dig
Är som ni ser hemskt upptagen och kan därför inte sköta den här bloggen på ett korrekt sätt för tillfället. Men snart är allt i sin ordning och då blir allt som vanligt.
nu gör ni som jag säger
Följ crossingtherubicon.blogg.se. NU!
the things you put in your head, they will stay here forever
en smärre inredningsorgasm
I just want my life to be an adventure
Vaken hela natten igen. Önskar mig en drömfångare, en stor.
Jag tror att hösten är för stor och för meningsfull för att jag ska klara av den. Det är alltid samma sak. Alltid samma melankoliska längtan, samma hjärta som sväller och dunkar av för mycket känslor. Samma uppgivenhet. Tomhetskänsla. Alltid när världen är som vackrast.
Kanske är det för stora förhoppningar.
Kanske bara otacksamhet.
Det regnar alltid inombords när verkligheten faller isär runt omkring.
Det gör ont i kroppen när jag rör mig, som om hela mitt system slutat fungera. Lagt av. Vrider mig 180 grader åt vänster, men kan inte mer än så. Stirrar i en vägg, en vävtapet. Vill göra en kullerbytta men dör redan innan viljan når fram och det är nog inte mig ni ser. Det är nog inte det.
Jag tror att hösten är för stor och för meningsfull för att jag ska klara av den. Det är alltid samma sak. Alltid samma melankoliska längtan, samma hjärta som sväller och dunkar av för mycket känslor. Samma uppgivenhet. Tomhetskänsla. Alltid när världen är som vackrast.
Kanske är det för stora förhoppningar.
Kanske bara otacksamhet.
Det regnar alltid inombords när verkligheten faller isär runt omkring.
Det gör ont i kroppen när jag rör mig, som om hela mitt system slutat fungera. Lagt av. Vrider mig 180 grader åt vänster, men kan inte mer än så. Stirrar i en vägg, en vävtapet. Vill göra en kullerbytta men dör redan innan viljan når fram och det är nog inte mig ni ser. Det är nog inte det.
I carry your heart (I carry it in my heart)
Är hemmafru numera. N har börjat sin praktik, jag är hemma. Arbetslös, egetligen, men det låter så mycket trevligare med hemmafru. Om en får säga så. Jag städar, diskar, sover, skriver listor, bockar av listor, röker, sover lite till och lagar fläskpannkaka till sulten sambo. Inte mer än så. Kryper på väggarna, duschar tre gånger. Låter rastlösheten gro. Söker jobb.
Men jag kan inte ljuga heller. Det är fint att ha vardag. Även om det innebär långa, tråkiga nätter av sömnlöshet. Har ändå en sovande (läs: snarkande) flickvän som gör mig glad. Och som går upp ungefär när jag somnar. Det är väl vardag det också, bara inte så vanlig vardag. Egengjord vardag.
Det här inlägget känns lite som ett furukök. Fult och tråkigt. Så ska sluta skriva innan ni skrumpnar ihop.
Men jag kan inte ljuga heller. Det är fint att ha vardag. Även om det innebär långa, tråkiga nätter av sömnlöshet. Har ändå en sovande (läs: snarkande) flickvän som gör mig glad. Och som går upp ungefär när jag somnar. Det är väl vardag det också, bara inte så vanlig vardag. Egengjord vardag.
Det här inlägget känns lite som ett furukök. Fult och tråkigt. Så ska sluta skriva innan ni skrumpnar ihop.
men tänk om jag ångrar mig och ångrar mig igen
Det finns så mycket jag vill göra, så många saker jag vill hitta på och så mycket jag vill genomföra. Oftast blir ingenting av bara för att hjärnan imploderar av allt väljande, velande, utplockande. Jag kan inte bestämma mig. Att välja det ena betyder att jag missar det andra. Och vice versa. Jag menar, det handlar egentligen inte om att möjligheterna är för många. Snarare att jag inte har möjlighet till kloning och kroppssplittring.
Snart är det tid för ett sådant stort val igen. Vad jag ska göra de närmsta åren, vars jag ska bo. Och som vanligt pågår krigsföring mellan hjärta och hjärna. En klok del av mig säger att sök dit, åk tillbaks, börja om. Det är en högklassig utbildning, du kommer vara mer eftertraktad på arbetsmarknaden etc osv mm. Sen kommer känslorna och bara "men du, ska du inte ha lite roligt också?" eller "vad sägs om att stanna där du är och ha det lite gött?". Och sådär håller de på. Egentligen vet jag kanske vad som är bäst, men känslan av ambivalens och maktlöshet kommer alltid tillbaka. PANG BOM! Så ligger jag där på en trasmatta och grinar för att livet känns så svårt och komplicerat när det egentligen är skitlätt och asroligt.
Snälla döm mig inte nu. Jag vet ju egentligen att det bara är att ta sig i kragen och anpassa sig när jag väl har hamnat någonstans. Men jag är en sådan jävla mes. Är livrädd för att det inte ska kännas bra när jag väl valt.
När allt till slut är bestämt.
Jaja, läger väl upp en bild på en laid back katt som en mental bild för mitt aningens nervösa sinne att hålla fast vid.
mina drömmars stad
Det är läskigt att inte veta. Ni kanske tycker att det är det enda den här bloggen handlar om - min ovisshet och ambivalens - men det blir väl så. När något tar upp så stor del i ens liv. Jag läser om gammalt, sådant som varit och förflyttas tillbaka till en tid jag inte uppskattade så mycket som jag borde. Kanske lär av mina misstag. Men jag vill inte lära, jag vill bara tillbaka och börja om. Nu blir det inte så. Nu vet jag inte hur det blir, över huvud taget. Jag är oviss, igen.
För vad som är hemma och hemma är inte alltid enkelt att förklara. Att veta. Men just nu längtar jag hem, till den stad jag för första gången i mitt liv satte en rot. En riktig rot. Faktiskt, på allvar, rotade mig i. Där jag är stadig och stark; där jag har ett bo. Jag längtar efter mitt kök, att få sitta där på morgonen med te och tidning. Att få röka mig igenom sömnlösa nätter på min egen balkong. Att ha någon att dela dem med.
Vill inte stå här imorgon och vara arbetslös igen. Vill inte känna mig så vilsen. Vill veta hur jag ska kunna göra allting bra.
Det är tur att N finns. Hon håller om mig hårt på natten när jag inte längre vet ut och in på mig själv. Jag behöver inte ens be henne. Hon bara vet. Hon förstår.
Saknar att ha ett mål. En deadline. Att dricka vin av bättre anledningar än den avdomnande effektens.
Saknar er.
För vad som är hemma och hemma är inte alltid enkelt att förklara. Att veta. Men just nu längtar jag hem, till den stad jag för första gången i mitt liv satte en rot. En riktig rot. Faktiskt, på allvar, rotade mig i. Där jag är stadig och stark; där jag har ett bo. Jag längtar efter mitt kök, att få sitta där på morgonen med te och tidning. Att få röka mig igenom sömnlösa nätter på min egen balkong. Att ha någon att dela dem med.
Vill inte stå här imorgon och vara arbetslös igen. Vill inte känna mig så vilsen. Vill veta hur jag ska kunna göra allting bra.
Det är tur att N finns. Hon håller om mig hårt på natten när jag inte längre vet ut och in på mig själv. Jag behöver inte ens be henne. Hon bara vet. Hon förstår.
Saknar att ha ett mål. En deadline. Att dricka vin av bättre anledningar än den avdomnande effektens.
Saknar er.
gråskalor
Det är nästan lika grått ute som det är här inne hos mig. N sover middag och jag drömmer mig mest bort, till nya tapeter, prickiga bakformar och en ny dator. Sådant jag gör när det är grått ute. Gåra dagar är bästa drömmardagarna. Det är också de grå dagarna som det känns okej att äta godis fast en inte borde. Bara för att de är grå och mulna. Surmulna. Då behövs det godis. Och lite ljus.
midsommar
Vi firade midsommar en gång också. Det var ju ett tag sedan nu, men jag kan väl inte rå för att mina bilder försvinner bort och sedan dyker upp helt plötsligt. I alla fall: Jag tror att Cami har tagit ca alla dessa bilder, så all cred är hennes ok? Pra.
pudelporträtt
Var ju hos min älskade Jenny i skåne för ett par veckor sedan. Hon har tre väldigt söta pudelfjantar och aldrig har jag fotat så mycket fluffiga saker på samma gång. Såg pudlar när jag blundade efter den helgen. Men ja, nu har jag två mappar med pudelporträtt i datorn. Tack Jennygullet!
många som har missförstått, som tror att det inte syns
Har hört att en ska ha mycket bilder på sin blogg. Så köttar väl på lite då. Nu har jag bara instagrambilder att erbjuda när jag sitter på job... eh menar hemma och är ledig. Men ni brukar ju inte klaga såatteh.
Först lite midsommar, Dalarna med världens finaste människor. Sen Skåne, med bästa Jenny och hennes pudlar. Fint som snus alltihop. (Och ja, det är Isolde som snyggar sig på några av bilderna.)
Först lite midsommar, Dalarna med världens finaste människor. Sen Skåne, med bästa Jenny och hennes pudlar. Fint som snus alltihop. (Och ja, det är Isolde som snyggar sig på några av bilderna.)
de skrattar åt mig nu
Okej, har överlevt helgen ändå. Har ca världens bästa flickvän, som kommer springandes med mobilt bredband och pussar fem minuter innan bussen till jobbet går. Tjugo minuter efter att hon själv slutat jobba på andra sidan stan. Det är ostigt, men ack så fint.
Nu ska jag bara vänta två timmar på att min buss går, eftersom bussar på landet inte går på helgerna som de bör. JÄTTESKOJ! Nä, men det ska bli kul att sitta i ett regnigt Borgholm alldeles alena. Ska vara dryg storstadsbo och sitta med datorn på ett café, väldigt upptagen och busy. Typ spela sims.
Sen tycker jag att vi borde prata om det faktum att jag ska flyga ensam till Stockholm på fredag. För det första flyger jag inte. Det är sådant jag inte gör. Jag åker tåg. Speciellt när det är inrikes! Den här gången ter det sig så fint dock, att jag slutar jobba halv ett samma dag och ska närvara på min brors bröllop dagen efter. Fanns ingen annan lösning än det där jävla flyget och för det andra: Nu ska jag flyga alldeles själv (infoga mycket ledsen smiley). Var jag inte psyskist labil och nervös innan så är jag det nu, lovar. Lagom tills denna insikt slog rot i mitt huvud visades ett program på tv om just flygkraschar. Vet inte om jag ska ta det som en hint eller bara ett rent hån. Kanske både och.
Så, ville bara säga det.
Nu ska jag bara vänta två timmar på att min buss går, eftersom bussar på landet inte går på helgerna som de bör. JÄTTESKOJ! Nä, men det ska bli kul att sitta i ett regnigt Borgholm alldeles alena. Ska vara dryg storstadsbo och sitta med datorn på ett café, väldigt upptagen och busy. Typ spela sims.
Sen tycker jag att vi borde prata om det faktum att jag ska flyga ensam till Stockholm på fredag. För det första flyger jag inte. Det är sådant jag inte gör. Jag åker tåg. Speciellt när det är inrikes! Den här gången ter det sig så fint dock, att jag slutar jobba halv ett samma dag och ska närvara på min brors bröllop dagen efter. Fanns ingen annan lösning än det där jävla flyget och för det andra: Nu ska jag flyga alldeles själv (infoga mycket ledsen smiley). Var jag inte psyskist labil och nervös innan så är jag det nu, lovar. Lagom tills denna insikt slog rot i mitt huvud visades ett program på tv om just flygkraschar. Vet inte om jag ska ta det som en hint eller bara ett rent hån. Kanske både och.
Så, ville bara säga det.
