sagor & fabler

Kommer hem igen. Hem till en katt, som pratar högt för sig själv (och för tv:n); till ett oordnat hem och en hög med ogjorda saker. Allt det som ska fixas snart, imorgon. En annan dag. Är uppskjutandets okrönte kung, helt på sanning. Aldrig är något så enkelt som när det går att skjuta upp till senare - gärna det där allra viktigaste som egentligen borde vara gjort igår. Telefonsamtal och annat avgörande som skaver. Mycket bättre att låta det vara en stund till. 

 

Har i alla fall varit i Stockholm och firat min bror som blivit gammal/äldre/klokare. Som vanligt när någon fyller år i min familj är det disco i en sjöbod, pinsamma erkännanden och nakenbastu. Rätt hedniskt egentligen, men också jävligt gött i rätt sociala sammanhang. Ibland mindre gött. Fick åtminstone andas skärgårdsluft en stund igen. Sitta på min favoritklippa och titta ut över barndomslandet. Över havet och ängarna. Behövde samla energi en sista gång innan alla kalenderns dagar är fyllda. Innan rutiner och disciplin äter upp en bit till och jag går på autopilot. Jag längtar dit, även om jag vet att det kommer ha halvt ihjäl mig; det är värt det. Det är så in i helvete värt det.

(Nu ska jag äntligen lyckas.)

 

Det är något fascinerande med hösten; en morgon vaknar man bara och så är den här. Utan att jag egentligen lagt märke till det har löven gått från knallgröna till diverse orange nyanser, den svängiga popen på min spotify har bytts ut mot alla akustiska versioner av alla låtar någonsin och på stan syns återigen hipstermössorna med tillhörande doc. Martens. Fint på något sätt. Tjatar varenda jäkla år om hur mycket jag älskar att återgå till vardagen efter sommaren, köpa ny kalender och ta spårvagnen halv åtta på morgonen, men det är på allvar något otroligt tryggt och säkert med det. Att få styrsel och ordning på livet (eh, en kan i alla fall låtsas), att liksom befinna sig i ett sammnhang. Gött är det.

 

Läste min gamla blogg för en stund sen och insåg hur mycket roligare jag var förr. Mer snärtig och käck när jag skrev. Den här stackars bloggen har ju bara blivit ett stort svart hål av ångest de senaste åren. Fy fan, har ni på allvar orkat läsa? Tänker att det inte riktigt på sanning speglar min average sinnesstämning - det är snarare rätt missvisande. Kan vara så att det är därför jag knappt skrivit mer än ett inlägg i månaden. Bara tanken på att skriva blev ångestladdad och då blev det väl bara inlägg när livet var piss. Vilket det är ibland. Oftast är det dock rätt snärtigt och käckt.  

 

Veckor sveper förbi mig, som penseldrag ovanpå varandra. Mjuka, lätta, men varje ny vecka tar också bort en annan. Mamma kom ner förra veckan och vi var på way out west, lyssnade på fin musik ock drack öl. Det var skönt att gå där med henne; att bara titta på människor, se de artister vi ville se och prata med främlingar. Det blev så kravlöst. Att vi fick tid att umgås bara hon och jag var fint. Det händer nästan aldrig längre.

Sitter på landet nu. Jobbade mitt sista pass i söndags och fick en stor kram från en av de fina kollegorna jag haft under sommaren. Nästan så att det skar i hjärtat. De fick en blomma och ett kort, trots att de gav mig så mycket mer under de här månaderna. Som vanligt är jag usel på avsked och även om det här förhoppningsvis inte var ett definitivt hejdå, så rör det mig så pass att jag inte vill ta i det. Som vanligt. Allt som berör vill jag ha på avstånd. Allt det som är viktigtast måste vara på distans. För att det gör så ont när det försvinner.

Helvete vad jag tappar tråden. 

Har en vecka här på Parkudden nu och det behövs. Behövs, för att jag måste rensa ut gammal skit ur mitt huvud. Vill detoxa hjärnan inför skolan, inför vardagen och det gråa. Vet att jag måste göra så, för att inte ryckas med av all höstmelankoli. Vet att jag måste ladda om. Och helt på sanning så finns det inget bättre ställe att göra det på, än här. Finns så många fina ställen som jag älskar, som jag blir lugn och glad av, men inget är som hemma. Som sommarhemmet. Som skärgården och havet. Tänker alltid på Tove Jansson och Mumindalen när jag är här, med ängarna, klipporna och det nyckfulla vattnet. Hattifnattarna när åskan går. Allt finns här.

Kommer på mig själv med att inte känna mig ensam längre. Kanske för att jag valde att vara själv. 

Lever i ett epicentrum av skrikande trutar. Är de inte ovanför balkongen så är de i skorstenen, skrikandes och gapandes. Kom på mig själv med att skrika tillbaka nyss, som ett uppgivet, sista försök till att få dem att hålla käft. Det funkade inte. Nu väntar jag på att min dumma iphone ska uppdatera programvaran, men inget har hänt sen uppdateringen började och nu börjar jag bli orolig. Har inte råd att den ska gå sönder. Har framför allt inte råd att bli sen till jobbet imorgon på grund av att jag inte har någon väckarklocka.

Tänker mycket på mamma. Vet inte varför, det har bara blivit så. Sista tiden. Tänker på mycket som gör ont, saker jag gjort som sårat och skrämt. Saker hon gjort. Saker jag vill göra och som jag vill ge. Säga. Ja, främst det. Säga. Men är rädd för att allt ska bli verkligt då, alla mina värsta mardrömmar. Drömmer dem ofta nu, att hon försvinner. Att jag inte kan göra något. Vaknar hela tiden och när jag somnar om kommer de tillbaka igen. 

Kan börjar gråta helt plötsligt, på Willys, eller bussen eller på jobbet, bara av tanken på att en dag är hon inte här. Vem älskar mig villkorlöst då? Vem ringer jag mitt i natten? Vem sjunger en vaggvisa fast jag är tjugoett år, bara för att jag är så rädd? Vem?

Det är kanske ett tecken på att något händer i mitt huvud, något som egetligen är bra. Min gamla psykoterapeut sa att jag borde klippa navelsträngen till min mamma. Jag blev arg och sa att det har jag ju redan gjort. "Jag flyttade ju hemifrån när jag var femton!". Börjar förstå vad hon menar nu. Förstår det när jag skriver det här. För en dag måste jag klara mig utan henne. En dag kanske jag måste börja ta hand om henne och inte tvärt om. Även om det, förhoppningsvis, är långt, så otroligt långt kvar dit, så kommer det hända. Och om jag ska överleva det måste jag förstå att jag och min fantastiska, underbara, makalösa mamma inte är samma person. Att vi inte sitter ihop.

Någon skulle börja slänga sig med termer om anknytningsstörningar. Säkert helt befogat. Och säkert helt obefogat. Det enda jag vet är att jag är världens rikaste person, som har henne. Mina fina mamma. Som jag älskar henne.

Det här var väl egentligen inte vad jag hade tänkt skriva om. Men tydligen behövde det komma ut. Kanske bra, det.

Vissa dagar gör huvudet mer ont än andra. Som idag.
Vill skriva tre miljoner saker men är i ett tillstånd av irrationell besvikelse och missnöjdhet som inte är helt pk. Det är ju inte så att något allvarligt har hänt; allting har bara blivit tvärt emot vad jag önskade och tänkte. Ingen big deal. Bara ett bortskämt nittiotalsbarn som inte får som hon vill en dag och som är fullt medveten om att det inte är något att grina över. 

Men idag. Vissa dagar.

"Det är mycket nu."

"Ja, men snart är det över. Det också."
"När du blundar viskar jag allt det jag inte vågar säga när du ser på."

Vad jag insett sen jag började läsa på universitet: Hjärnan är aldrig så långsam och grötig som när den behöver vara jävligt snabb. 

Vad jag längtar efter just nu: 5 juni 12:00, kanelbullar, vegoburgare, pommes, munkar, jordgubbsglass, pasta pesto, danska wienerbröd, birkabullar, Cadbury's mjölkchoklad, Pepsi max, lön, vattenmelon, lökringar, belgiska våfflor, nutella, hemmaodlade tomater, ranchchipsen, falafeltallrik, mazarintårta, tacos, ostdipp, potatismos, stekt strömming, marängswiss, mer pommes, subway med veggie patty, all friterad potatis som finns, pistageglass, äpplekaka med vaniljvisp, ballerinakex, churros med kanel, pizza samt bakad potatis med skagenröra.

Vad jag borde göra just nu: Läsa klart tre artiklar på engelska om socialpolitik, läsa två kapitel i en svintråkig bok, städa, diska, springa, sova och umgås med mina vänner som jag inte sett på hundra år (okej typ två veckor).

Känns ungefär som att jag har ägglossning, pms, feber och borderline på samma gång. Mår förbaskat bra så att säga. 

Hejdå.

De senaste veckorna har varit så fruktansvärt stressiga och samtidigt så sinnesjukt bra och fina. Motsägelsefullt och mindfuckande, men bra ändå. Förra onsdagen drog jag, Tora, Edvin och Rasmus på roadtrip mot Falun (fast Tora och Edvin var coola och hoppade av i Norrköping). Jag hängde hos Millan och gosade med bebis (och Dillebarn). Det var fint att träffa allihopa och att se att alla mår bra, blir glad i själen av det.

SEN, igår, så gick jag upp 04:20 för att åka tåg till Stockholm 06:00 med Tora. Vi trodde vi var smarta som ba "aja vi ses i bistron sen!!" och så hade de satt ihop två tåg och vi satt inte i samma. Så jag fick sitta helt ensam bland massa störigt folk medan Tora hade en kupé helt för sig själv. Kul. I alla fall så överlevde vi ca en halv dag på södermalm, i värmen och utan mat. Efter att ha letat efter bankomat och någonstans att äta i MINST en halvtimme råkade vi hitta världens godaste vegoställe (efter Hermans då). Åt vegankebab tills jag dog, så vi satt på medborgarplatsen som två tanter och ojade oss över uppsvälda magar och värme aslänge innan vi kunde åka hem igen. Sen for vi ut i h00dsen och mötte Millan, Eli, Carro och Gry, bar bebisar, hämtade ut biljetter, träffade annat gammalt folk, hörde sjuka jävla historier som innefattade både en hund och en ammande kvinna, drack bärs, drack cider, väntade och väntade. OCH SÅ HÄNDE DET! Plötsligt stod vi bland svettiga hipsters och dansade röven av oss till bästaste bästa The Knife. Millan hann dit. Alla var glada. Jag fick känna att jag lever. Nu kan jag dö lycklig.

Vill backa bandet nu. Bakåt, långt. Bakåt till den dagen jag slutade känna med hela mig själv. Till då jag slutade älska för att jag verkligen älskade, slutade känna för att någonting verkligen kändes. Räds mig själv, för att det inte längre finns något kvar av det jag aktade så högt. Det finns inget kvar av det jag en gång definierade mig utifrån.

Många säger att "nu börjar vi bli gamla". Att det är en förklaring på bristande självförankring. Men jag vill inte tro att det är så. Vill inte att mina antal år i livet ska ta bort det starka, brinnande, intensiva. Vill fortfarande känna.

Tar till så fula knep för att få tillbaka allt igen. Och det äcklar mig. Vill flyta i den där ovissheten igen, den sjudande euforin som var förut.

Har två väldigt fina vänner. Vi gör väldigt mycket roligt och en del ganska konstigt. Tror det är därför jag tycker om dem så mycket.

Skulle varit på en begravning nu, idag. Någon som var mer mormor för mig än min biologiska mormor någonsin kunde vara. Hon har varit sjuk och jag fick aldrig säga hejdå, aldrig berätta hur glad jag var att hon fanns. Istället för att vara där och ta farväl sitter jag med en tenta som bokstavligt talat aldrig blir klar. Som om hur många ord jag än skriver kommer den aldrig vara färdig. Ingen punkt blir någonsin den sista för jag kan inte avsluta, jag kan inte säga hejdå och jag kan aldrig, någonsin, blir nöjd. 

Jag fick aldrig säga hejdå. Det blev aldrig avslutat, aldrig klart och nu är allting för sent. Igen. Spänner upp taggtråd runt mig själv och skriker åt de jag egentligen vill ha nära. För att det är lättast så. För att det aldrig tar slut.