sagor & fabler

Började hela dagen med att gå upp självmant halv nio och maniskt rulla in all kola i smörpapper. Det kändes mindre stabilt. När den här julen är över ska jag inte baka, laga eller koka ihop något över huvud taget. Ska husmorsvägra i några månader. Hoppas bara att någon vill husmora åt mig istället.

Det svåra med att göra julmat såhär långt i förväg, är att låta bli att äta upp den. Därför kompromissar jag med mig själv i mitt vegoköttbullestek: En vegoköttbulle till skålen, en till magen. En till skålen, en till magen. Väldigt produktivt.

Förstår inte hur det kan hända så mycket viktiga saker på ett och samma dygn. För att exemplifiera: Gårdagen innehöll, förutom påskrivande av diverse papper för lägenheten, ett stycke brorsbarnsfödelse, ett stycke efterlängtat hejdå till don't ask, don't tell samt feber för första gången på ett år. Därför är det just nu inte direkt trångbott här. Ni får helt enkelt se fram emot en mer regelbunden och tät leverans av ord och annat pladder om några dagar. Huvudvärk, snor och frossa bidrar inte till någon vidare skrivlust vill jag lova. Och så finns det som sagt en del annat som pockar på min uppmärksamhet (obs: när jag är frisk). Sen att det tydligen är julafton på fredag känns allt mindre som något viktigt. Det går upp för mig att ju äldre jag blir, desto mer brister den fina barndomsillusionen i sömmarna. För ja, jag har hållit fast vid den rätt så länge och ja, den var fin och lycklig. Det här med att se saker ur andra perspektiv är kanske inte alltid att föredra. Ibland är glasbubblan alldeles lagom.

Idag har varit en mycket händelserik och bra dag, trots att det egentligen bara är en sak som har hänt. Jag vann budgivningen på lägenheten. Alltså, på lördag åker jag ner till Göteborg, lämnar handpenning och åker sen till Stockholm igen. Fjortonde januari skriver vi kontrakt, jag får nycklarna och flyttar in. Fattar ni? Det känns ofattbart och underbart på samma gång. Om jag kunde förklara hur overkligt tacksam jag är, så skulle jag göra det. Nu är jag så trött att mina ögon går i kors och då är det svårt att skriva (om ni inte testat, så testa). Därför ska jag skriva och leverera här någon annan dag. Lovar. God natt.

Sitter för tillfället på tre miljarder nålar och hetsäter morötter, som ren nervositetsåtgärd. Allt på grund av budgivningen på lägenheten, vilken pågår just i detta nu och som vi leder. Jävlar vad jag inte tänker ge mig. Snälla, fina, rara mamma håller ställningen och jag försöker hitta på något vettigt att göra medan jag inväntar nästa sms från mäklaren. Nervöst? Nervöst. Det är the most recurrent feeling of the week. Grattis, säger vi här på faravill. Nu tänker jag baka det jag inte hann igår och hoppas på att ni håller era tummar och tår för mig. Adjö.

Råkade visst villa bort mig och hamna hos Gry igår. Där fick jag, förutom kolla på Skönheten och Odjuret, sova över och som jag sov, sen. Hela åtta och en halv(!!!) timme utan ett enda uppvaknande och utan mardrömmar. Amazing. Väl på väg hem var jag så överdrivet optimistisk att jag valde att promenera sista biten. I tio minusgrader, leggings och utan vantar. Dumma, dumma flicka. När jag kom in var jag fryst fiskpinne och inte så jävla pigg längre. Turligt nog blev dagens enda inplanerade händelse avbokad och jag kunde ägna mig åt att tina upp istället. Sen ville mamma baka och jag är väl inte den som säger nej till intelligensbefriade sysselsättningar.

Vill aldrig mer se vit choklad. Inte minsta gram. I kylskåpet står i alla fall vit chokladfudge med lime och vit chokladtryffel med apelsin och vanilj. Det kommer vara gott och efterlängtat - på julafton. Som tidigast. Nu vill jag helst kräkas på all knäck och kola som återstår av det här julgodiskokandet. Jag är en dålig husmor, ack ja. Är i alla fall halvvägs! Dock är kameran på omplåstring och därför uteblir alla eventuella bilder. Inte för att jag hade orkat/haft lust att fotografera något, när jag stod med tryffelsmet och vit choklad (blir nu illamående av bara ordet) upp till öronen.

Okej, nog med whinandet. Kände bara för att fläka ut mig lite och ge er en smaskig, självömklig detalj från verkligheten. Känn er insläppta. Eller? Nej, okej. I alla fall. Mina händer är torra som fnöske, allt tack vare det enorma diskberget jag vaknade upp till. Kände inte att jag ville ha det där. Jag hatar när det är stökigt. Så jag städade resten av köket också. Och tvättade. Sen klappade jag mig själv på axeln och fick fin-sms av Gry.

Det är svårt att hantera när saker och ting faller på plats. Åtminstone när man är van vid att det inte gör det. Som när det helt plötsligt finns något att se fram emot, något en bit in i framtiden som det faktiskt finns någon mening med. Jag menar, efter sex månader av sängliggande, rastlöshet och ambivalens blir huvudet alldeles bomullsfyllt. Degigt och långsamt. När det sedan visar sig att huvudet ska få återgå till någon form av vardag och kroppen inte längre ska behöva sitta stilla, så får man lätt blodtrycksfall. Åtminstone jag. Men fint är det. Fint att få flytta till fin stad. Fint att hamna närmre finmänniskor. Fint att få plugga. Fint att ha en anledning att gå upp på morgonen (och gå och lägga sig på kvällen). Fint med fint, helt enkelt. Om bara allt sentimentalt skit, som biter sig fast som iglar i huden kunde ge sig av. Det är så svårt att glömma. Svårt att rätta till alla fel, göra om och göra det bra. Släta över och vända blad. Kanske är det bara att sluta röra vid det, allt. Bara.

Nej men, jag äter bara min egen vikt i nonstop och uppdaterar mailen en gång var femte minut. Skitlugnt. Ascoolt. Det är chill, jag lovar. Och jag har inte alls hunnit ändra mig femton gånger och bytt kläder tre. Bara för att ha något att göra. Borde kanske slå in fler julklappar till lillkotten. Städa kanske. Ja. Kanske.

Och på tal om något annat, vad är grejen med Septembers jävla Mikrofonkåtlåt? Den är... Inte ens bra? Varför sådan hype över en låt som är 1. mycket sämre än originalet och 2. mycket sämre än allt annat som någonsin gjorts? Ska det vara, så ska det vara det här. Nu lär jag gå härifrån innan jag börjar gnaga på skrivbordet.

Det är helt sinnessjukt att det bara är fem minusgrader ute. För det känns åtminstone som femton och då ska nämnas att jag är vän av kyla, i vanliga fall. Idag var det däremot odrägligt. Tur då att Kista är varmt. Jag kryssade fram mellan barnvagnar och pälsmössor och hittade allt jag skulle ha. Hur ofta händer det? Makalöst, måste jag säga. Synd bara att trosindustrin har gått bananas. Vill man inte ha volanger(!), krusade kanter och rosetter får man gå på mormorsavdelningen och ha troskanten uppe i armhålorna. Vill man ingetdera, får man vara utan. Eller ja, det kändes så ett tag åtminstone. I alla fall, jag hittade trosor och kunde gå hem utan trosångest. Great success!


Sådär ser det ut just nu. Jag går runt och biter sönder naglarna, äter obscena mängder pepparkakor och försöker att verka cool. Det är dock inget som någon går på. Jag är jävligt ocool när jag biter på naglarna. Men det är fan inte mänskligt att behöva vänta på sådana här livsavgörande besked. Inte alls, faktiskt.

Men jävlar, nu har halva dagen gått igen. Jag måste sluta göra ingenting, det tar så mycket tid. Fast idag har jag faktiskt gjort klart en sak som skulle göras klar. Guldstjärna till mig. Nu borde jag egentligen gå ut, för snart blir det mörkt och då vaknar alla spöken. Jag gillar inte spöken. Inte mörker heller, för den delen. Dessutom måste jag gå bort till kiosken och hämta ut nya abonnemanget till mobilen = prata med människor = UH. Men jag menar, vad gör man inte för att folk ska kunna ringa gratis till en.

Nä, iväg var det. Ska inhandla ny hårfärg och en mössa. Värt. Och på tal om det, så köpte jag världens bästa julklappar förra veckan. Ni skulle bara veta! Tyvärr får ni vänta till efter jul, eftersom julklapparnas mottagare läser det här pladdret. I alla fall. Pusshej.

Okej, hej. Igen. Nu är jag ikapp och ska böja leverera igen. Lovar. Eftersom saker och ting ibland inte går som jag vill och eftersom jag, som bekant, är vad min kära mor kallar "otroligt labil", så får det här med att skriva för att andra ska läsa väldigt låg prioritet emellanåt. Men bara emellanåt. Det ska inte upprepas. Inte så ofta, i alla fall. Kanske några gånger i månaden bara. Men, mina vänner, misströsta ej! Väl tillbaka bjuder jag på pepparkakor. I och för sig bara i form av en bild, men ändå: Pepparkakor! Nybakade, dessutom. Några är till och med formade som elefanter. Bara Tora som inte får några, för hon 1. tycker inte om dem och 2. tål dem inte. Och Cami tål dem inte heller. Men ni andra, varsågoda. Känn generositeten. Julvänligheten. Den är det inte varje dag ni får uppleva här.

Om vi ska vara lite seriösa för en gångs skull (Och varför detta "vi" hela tiden? Jag måste ju verka en aning personlighetsklyvd. Vilket kanske är sanning med modifikation. En parentes, bara. Never mind.) så kan jag förkunna att det där antagningsbeskedet lyser med sin frånvaro. Om man kan uttrycka det så, vilket man säkert inte kan, men då gör MAN det ändå. Man och man. Då gör kvinna det ändå. I alla fall, och i och med att antagningsbeskedet då fortfarande är obarmhärtigt och gör mig sjukligt nervös, så kommer det fortsätta vara det ständiga ämnet här i åtminstone tre dagar till. Ni som alltså känner för att läsa om något annat, kan bara vänta med att läsa några dagar. Dock att jag inte kan utlova något positivt, om antagningsbeskedet ter sig negativt. Då finns istället viss risk för emoblogg. Viss risk. Men den dagen, den sorgen och vi ska väl inte ta ut sorgerna i förskott - då har vi inget kvar till sen. Istället tänkte jag nu slå in Julias julklapp och baka en limpa. Två, förresten. Två limpor. Pusshej.

Det där stora, avgörande beskedet närmar sig med stormsteg. Ena stunden vill jag att det ska komma nu på en gång, medan jag i den andra mest önskar att det kunde vänta några månader till. Sjukt skrämmande är vad det är och inget annat. I det där beskedet kommer inte bara min framtida sysselsättning att finnas, utan också boendeort, umgängeskrets och väldigt mycket annat. Väldigt mycket kommer att bli bra, om jag kommer in. Samtidigt kommer jag vara tvungen att avstå från fina delar av livet. Som häst. Och närhet till storfamiljen. I och för sig har jag varit beredd på de uppoffringarna och hästen är, som de flesta vet, till salu sedan länge. Ändå kan jag inte låta bli att bli lite ledsen. Att livet ter sig så att man måste välja bort viktiga saker i sitt liv för att kunna fullfölja andra drömmar. Som att bli socionom.

Egentligen kan jag säkert klämma in hästar även i studentlivet, men det blir betydligt svårare än vad det var i gymnasiet, när jag bodde på en gård. I annat fall får jag hitta en ny hobby. Typ knyppla. Fast det där med handarbete är inte min grej. I synnerhet inte när det är tråd eller garn inblandat, vilket märktes när mamma försökte lära mig sticka förra vintern. Så kanske är det bäst att åtminstone fortsätta på djurlinjen. En katt exempelvis.

Tiden kan göra så mycket med ens visioner. När jag var femton skulle jag till exempel ha massvis med barn. Helst på en gång. Idag har jag kommit till insikt med att jag inte vill ha egna barn. Andra får gärna skaffa barn, men jag tänker inte göra det. Och till det beslutet finns många, många överanalyserade och genomtänka argument. Det främsta är kanske att jag inte vill leva i ett helt monogamt förhållande, gifta mig och leva i en familj så som vi ser familjer idag. Skulle jag skaffa barn och gifta mig, så skulle jag binda mig till människor och jag tror på att det finns så mycket människor där ute i världen som behöver hjälp, att jag inte kan låta bli att hjälpa dem. Då kan jag inte heller binda mig till specifika personer, eftersom jag vill kunna arbeta utan att såra människor på grund av att jag väljer mitt yrke i första hand. Och ska man hjälpa folk i sitt yrke, då måste man sätta sitt yrke i första rummet. Och det bevisar väl bara att det är så det fungerar: Något måste väljas bort, för att något annat ska kunna genomföras.

När beskedet kommer, kan jag börja fundera på hur jag ska förvärva min tid igen. Då kan jag börja planera. Skapa visioner. Drömma, igen.

Som jag nämnde åkte mitt hår av igår. Kvar blev en tolv millimeter lång stubb och en väldigt klad Cajsa. Det finns, som jag ser det, inte några större nackdelar med att raka av sig håret. Jag kan exempelvis berätta att rakat hår:
1. Är lättskött. Och då pratar vi om väldigt lättskött.
2. Kräver obefintliga förebedelser framför spegeln.
3. Är miljövänligt, eftersom det knappast behöver tvättas.
4. Oftast inte kräver smink, eftersom folk fortfarande har såpass mycket fördomar att de inte förväntar sig att en tjej med rakat hår ska ha smink på sig.
5. Ger asbra hårkvalla när håret får växa ut från scratch.

Däremot får man leva med att folk stirrar. Fast det gör väl människor ändå, i alla fall om man på något sätt sticker ut. Typ är tjej som hånglar med annan tjej. Eller bara har kängor eller en blå halsduk. Så det är väl småpotatis i jämförelse. I det stora hela, vilket är ett väldigt bra perspektiv att se saker och ting ur, så är rakat hår väldigt bra hår.

Idag (igår) var det första advent och jag rakade av mig håret igen. Alltihop. Mamma var en lycklig mamma som fick äran och nu sitter jag med tolv millimeters stubb i en för stor tröja och längtar. Fina människor har varit här och däribland Gry, som genomled en dålig film med mig för en stund sedan. Vi kände att en dålig film är precis vad man behöver ibland. I alla fall i goda vänners lag. Dessutom har jag bakat massvis med lussebullar och pepparkakor. Nu känner jag mig som en deg. God natt.