sagor & fabler

Min vän Millan ringde nyss. Hon är en mycket klok människa. En envis, stark och fin mäniska. Vi pratade om sådana saker man behöver prata om ibland. Om väder och vind; krämpor, idioter och dålig sjukvård. Hon påminner mig alltid om att ingenting kommer av sig självt. Ingenting kan vi ta förgivet. Vi måste få saker att hända, annars händer inget. Annars blir man en amöba.

På mitt skrivbord finns det väldigt många pennor. Och block, väldigt många block. Kalendrar Post it-lappar. Frimärken. I min garderob står en skrivmaskin också. Under bordet finns lådor med papper. Allt finns. Men jag är feg. Jag är rädd för att förstöra vita, orörda ytor. Rädd för att det inte ska bli fint. Att det inte ska låta bra, klinga fint i folks öron. Därför ligger allt det där kvar. Stilla. Och hur mycket det än kliar i mina fingrar så kommer jag mig inte för att förvandla dem.

Imorgon ska ni få en överraskning.

Kravlar tillbaka till verkligheten. Långsamt, men ändå ett kravlande. Mamma sa alltid att jag skulle skynda långsamt förut och det är väl precis vad jag gör. Låter de här två resterande veckorna av ovisshet kräla i stillhet. Vill försöka hitta saker att bli glad av. Saker som känns bra. Då är det lättare att inte oroa sig. För jag oroar mig rätt så mycket. Speciellt inför det här. Då är det bra att Gry finns och snö och bakning och fina böcker och stora muggar. Och jul. Om jag fokuserar mest på allt det där, så ter sig inte framtiden så skrämmande.

Det värsta är kanske att ställa in sig på ett visst resultat. Eller, att det ska bli på ett visst sätt. Jag har i min sinnesförvirring självklart planerat för att jag ska komma in på GU och kunna flytta ner till våren. Och vill liksom inte komma in någon annan stans. Och har jag bestämt mig för det, då är jag svår att rubba. Därför kommer det bli en väldigt lång rutschkana rakt neråt, om jag inte kommer in. Det är ju jättedumt, eftersom chansen att jag kommer in inte är så stor. Ibland önskar jag att jag kunde sluta överanalyser och överplanera. Då skulle sådana här saker inte vara någon ko på isen.

I slutändan finns det i alla fall inget jag kan göra åt saken. Det är bara att vänta. Kravla. Och vänta. Försöka undvika ämnet och hänga upp stjärnor i fönstren istället. Göra pepparkaksdeg och sånt. Låta bli att röra vid saker som river upp och drar ner, helt enkelt.

Man är inte alltid förberedd. Man är oftast inte förberedd alls. Man tror att man ska klara allt. För det är så man är. Det är så man ska vara. Man ska vara ordentlig. Otrasig. Stabil. Ändå är man inte det. Ändå måste man fly. Springa iväg och gömma sig. Och mitt i allt det där försöker man hålla ihop sig själv. Man lyckas inte. Man misslyckas. Man förstår inte. Man förstår inte själv, heller. Det regnar glåpord genom huvudet när man inte längre kan vara den som alla tror att man ska vara. Det regnar självhat och besvikelse. Därför skriver man inte här så mycket. Därför sover man inte om natten. Därför blåser ilskna vindar i örat och man kan inte längre höra sig själv andas.

Efter en hel dag med SJ sitter jag nu i iskalla Hökbäck. Tåget var försenat 90 minuter och sen kom det inte alls, så vi fick åka till Gävle, vänta 45 minuter på ersättningsbuss och sedan åka buss upp till Östersund. Och komma fram fyra timmar för sent. Jag var inte glad. Kanske mest för att min kropp vägrar sova och därför enbart hade försett sig med två timmars sömn inför resan. Kalas, helt enkelt. Nu är jag trött. Och det skaver ett skav. Inte renskav, bara skav. God natt.

Idag är det en Earl Grey med citrondag. Det är också en dålig hårdag. Inte för att man kan ha en bra hårdag när håret ser ut som ett fågelbo (med tillhörande utväxt). Tur då att jag 1. hade citroner hemma och 2. bara ska träffa Tamme och Moderskeppet idag. Imorgon måste jag dock göra något seriöst med håret, för då ska jag åka tåg. På tåget upp till Östersund är det alltid fullt med folk. Jag förstår inte vad folk ska dit och göra? Det är väl ingen världsmetropol direkt, om än en väldigt fin stad. Fast jag hade nog inte tyckt att den var fin om jag inte hade rent sentimentala komplingar till den. Typ hade bott där i tre år. Typ träffat fina människor där. Typ älskat fjällen. Då hade den nog fortsatt vara en diffus prick högt upp i norrland någonstans. Nu blev det lyckligtvis inte så. Därför åker jag dit igen imorgon och agerar stalledräng ett tag. Sen åker jag till Vemhån och hälsar på världens finaste Julia i några dagar. (Den sistnämnda informationen var nog huvudsakligen till de följare som mest följer för att ha stenkoll, typ Tora). Och så kan jag avslöja att jag åker till Öland också. Sen i december. Andra veckan, ungefär. (Den informationen var däremot riktad till Anna, Carro och Jenny). Sen är det jul!!!11

Det är alltid lika spännande att vakna och upptäcka att jag visst gjorde en ny header i natt. I sömnpillerruset. Helt fantastiskt. Tyvärr måste den sitta kvar ett litet tag till, för just nu behöver jag verkligen packa. Åker imorgon. Ska upp halv sju. Det är OMÄNSKLIGT. Men, vad gör man inte? Hoppas att Malin kommer ihåg att det är just imorgon jag kommer, så jag har skjuts. Annars blir det tungt. Mina väskor brukar bli tunga. Jag har alltid halva bohaget med mig, för säkerhets skull. Vet ju aldrig vad som kan behövas. Ytterligare ett dåligt drag jag har. Vet inte hur jag ska klara av att backpacka i Indien dock. Känns jobbigt med en liten ryggsäck.

Men vafan, packa var det. Pisk.

Sex kilometer och väldigt många liter svett senare. Det är skönt att vara medvetet otränad, då tror alla att man sprungit ett marathonlopp och helt enkelt bara chillar av när de ser en komma stånkandes längs vattnet. Det de inte vet, lider de heller inte av. Alla de andra. Alla de i dyra joggingdressar och rumpskor. De får glo bäst de vill, bara jag får gå ifred så är jag nöjd. Råkade dock stånka rakt in i rusningen till Vickan och Daniels stora inflyttningsjippo, som media ordnat så fint åt dem. Ja, det är inte alla som bor granne med knugligheter. Royale with cheese. Det var fotografer och barnvagnar och turistbussar. Mindre trevligt med folkmassor när kinderna blossar i en ocharmig rosaröd nyans och ens gångstil kan liknas mer vid en gorillas än en människas. Men jag menar, deras magsår om de vill kolla in mig i slitna mjukisbrallor istället för att hälsa turturduvorna välkomna hem till Royal Haga. Fast jag förstår dem. Cajsa-knugligheter: 1-0.

Att sova till elva gör inte att man känner sig mer utvilad. Snarare mer som... Mos. Mos! Min vän Cami har OS-guld i att säga "mos!". Ni skulle höra henne. Då blir man alltid glad. Själv säger jag bara mos som de flesta säger mos. Mos. Mycket mos nu, jag gillar mos. Potatismos. Inte moset som är i mitt huvud. Nu ska jag, för att bli kvitt det, gå ut och gå. En väldigt bra huskur mot ovälkommet mos. Försvinner på en gång. Sen ska jag ba-wait for it-ka. Och städa lite, sen kommer storfamiljen och då blir det kalas. Jag gillar kalas. Pusshej.

P.s. Bara tjugotvå dagar kvar till antagningsbeskedet. D.s.

Det luktar ärtsoppa här. Imorgon fyller mamma år och när mamma fyller år så äter vi ärtsoppa. Det är nämligen hennes favorit och på sin födelsedag får man äta sin favorit. När jag var liten valde jag McDonalds på min födelsedag. Eh. Både flashigt och lyxigt. Tyckte jag, då när jag var nio år och McDonalds fortfarande inte var något som ingick i vardagen. Det gör det väl inte nu heller, men det var inte det som var poängen. Poängen skulle vara att när man är liten och fyller år så är det väldigt magiskt att få välja middag själv och en gång minns jag att jag valde typ falukorv. För det var jag sugen på. Och en gång så valde mamma maten, för att logistiken inte tillät annat, och då var jag sur i flera dagar. Jag hade berövats veto för min elfte födelsedag och det var liksom inte okej. Det där var heligt i vår familj, att få välja mat på födelsedagen. Varför jag berättar det här vet jag inte, men vad jag berättar här brukar ni inte 1. ifrågasätta och 2. tro er ha rätt att påverka. Så jag fortsätter rycka tanketrådar ur luften.

Egentligen skulle jag berätta att jag mailade om en katt idag. En liten, liten tjej som behövde adopteras och jag kunde verkligen inte hitta en anledning till att jag inte skulle ta emot henne. Så nu har jag mailat. Det är bara väntan kvar.

Igår lärde jag mig spela mahjong och för er som aldrig spelat det kan jag berätta att det är ett väldigt harmoniskt spel. Ett väldigt lugnt och stillsamt spel, där man säger "pong" och "kong" och ser till att muren av brickor är intakt innan man börjar spela. Annars kommer onda andar in.

För att återkoppla till nutiden så insåg jag nyss att klockan visst är halv ett. Och här sitter jag opåklädd och fortfarande i färd med att dricka morgonte. Det går så fort i mitt liv, jag har verkligen fått in ett tempo. Moderskeppet tyckte att jag skulle ligga kvar i sängen hela dagen, eftersom det regnade. Pyttsan, tänkte jag. Ut ska man. I regnet. Det är ju faktiskt inte varje dag det gör det.

Det ligger småskaer överallt som jag måste ta tag i. Synd att jag är handlingsförlamad och aldrig gör vad som borde göras. Istället flummar jag runt i mina böcker och bland skrivpapper. Jävligt produktivt. Men det blir som sådär när man inte har struktur och vardag - man tappar inte bara greppet om sig själv utan också om det man har runt omkring sig. Väldigt frustrerande. Väldigt obra. Jag blir som en liten amöba, som bara vobblar runt i den här stora lägenheten och inte tillför samhället eller mig själv någonting. (Fast i smyg är jag Superkvinnan och är bara vaken på natten för att rädda världen).

Bortse från camkvallan och att min arm ser lite korvig ut i just den där vinkeln, så får ni mig i kalaspaket. Adios, amigos!

Tur att folk har humor. Här kan ni bli glada.

Alltså, ni anar inte hur många hårnålar jag hade i håret igår. Väldigt ovant. Väldigt uppsatt. På torsdag åker det av, alltihop, så nu ska det vara uppsatt varenda dag fram till dess. För att utnyttja resurserna medan de finns.

Det är inte många människor som är vakna nio på morgonen. I husen mitt emot har jag räknat ihop tre lägenheter i vilka det verkar finnas liv. Och, om jag får gissa, så är det barnfamiljer. Är man barn är det inga konstigheter att gå upp halv sju. Det finns ju barnprogram.

Just nu känner jag mig som ett barn. Mamma sover fortfarande och om jag stänger av musiken blir det dödstyst. Sådär så golvplankorna knarrar. Nu är hon visst vaken, om inte kaffekokaren sätter igång sig själv. Vi ska ut på äventyr idag och ikväll har jag egentligen tre födelsedagsbarn att fira, men tvingades reducera det antalet till ett. Hade jag varit kapabel till kloning så hade treenigheten varit nemas problemas, men mina skills tar slut vid multitasking. Och idag är det bara 26 dagar kvar till antagningsbeskedet.

Det luktar tigerbalsam. Jag flyter runt mellan sängen, anteckningsblock och badrumsgolvet. Står naken i hallen och glömmer bort vad det var jag tänkte göra. Spyr, läser och biter på naglarna. Gråter när mamma ringer och säger att hon är på väg hem. Skriver upp viktiga saker, slår in presenter. Andas på fönstret och målar glada ansikten. Undrar var de tar vägen när imman försvinner, om de har något annat hem än mitt sovrumsfönster. Tror inte det. Har tigerbalsam på händerna och kan inte komma på varför jag vaknade i morse.

Gry och jag har spanat in folk. Skrattat åt dem och nickat instämmande. Man får göra så. Andra gör säkert detsamma, åt oss. Det är så vi människor skapar gemenskap: Genom att gruppera oss i vi och dem. Då känner vi att vi hör till, när vi skapar oss en identitet med vissa individer och utesluter andra. Mycket givande tidsfördriv. Sedan åt vi lussebullar och fick matorgasm. Det var fint. Det är sådant vi gör tillsammans. Och dricker chailatte och blir griniga emellanåt. Sen skrattar vi och tittar på film också. Är.

Insåg hur mycket konstiga böcker jag har också.

Det är så mycket jag vill göra. Saker jag vill ge till folk, berättelser jag vill skriva. Städer jag vill se. Dammråttor jag vill utrota. Men mitt i allt det där hittar jag mig själv sittandes på mattan och stirrandes in i väggen. Försöker räkna grenarna på tapeten och tvinnar mattfransarna mellan fingrarna. Vill läsa en bok, men får aldrig ro. Måste alltid resa på mig igen, måste alltid gå ett varv runt soffbordet och sen rätta till pennburkarna. Längtar efter något, men kan aldrig definiera vad. Kanske är det något att kretsa kring. En fast punkt, ett centrum. Kanske är det bara hud och andetag och små ord. Att någon viskar "fan vad fin du är" genom berusade läppar eller bara ett litet brev. Eller bara... Bara att inte leva ute i periferin. Att vara någon annans fasta punkt. Att vara någon. Något.

Jag råkade möblera om ändå. Och blev faktiskt nästan klar. Allt som gick att fixa är fixat. Jag har till och med gjort en pärm för viktiga vuxenpapper. Och en för "diverse konstiga papper" och en för "ännu mer papper". Känns bra, ordning och reda liksom. Och som bilden så fint illustrerar, så hamnade skrivbordet vid fönstret. Jävlar vilken skillnad. Nu kan jag se ner på mänskligheten och sitta vid datorn, samtidigt. Dessvärre fick, som väntat, inte mina böcker plats i bokhyllan. Därför ska jag köpa fler, i helgen. Fyra stycken skivor och åtta konsoler från ikea. Och under det ska det hänga en ljusslinga och där ska allt fint få nypas fast med klädnypor. Jag vet att det kommer bli fint. Och det låter INTE flummigt. Pusshej.