sagor & fabler

Nej, det är inte bajs. Det är blåbärsgröt. Världens bästa frukost, som man kokar ihop på fem minuter. I en kastrull häller man 2,5 dl vatten + 1 dl rågflingor + 1 krm salt och låter det börja koka. Sedan har man i lite av det man tycker om och har hemma; jag brukar ta kokosflingor, linfrö och nötter. Sist her man på frysta blåbär och så får allting koka ihop och bli blålila. Vill man kan man alltid ha i lite råsocker, eller ha det på efteråt. Börjar man dagen såhär, så kan det inte bli en dålig dag. Eller jag tror inte det i alla fall. Synd bara att jag aldrig orkar mer än en tredjedel av den där grötportionen.

Efter gröten fick jag en väldigt stor lust att möblera om. Jättestor lust. Fast jag vet att när jag kommit halvvägs, så kommer jag vara för trött för att orka slutföra det och så kommer allting stå huller om buller. Å andra sidan får jag en god anledning att städa då. Kan börja med det. Och rensa bland alla saker. Sen måste jag göra julkort. Shit pommes, ingen rast och ingen ro. Pusshej.

Ibland blir man förvånad över att människor inte är de människor man tror att de är. Jag brukar alltid fantisera om hur människors liv är när jag ser dem. Människor på bussen, tunnelbanan, gångvägen. Sådana som ser ensamma ut och sådana som ser trötta ut. Jag undrar alltid vad som gör dem så trötta. Om det är samma saker som gör mig trött, eller helt andra. Kanske har de varit och blivit utskällda. Eller fått ett jobbigt besked. Eller inte sovit. Kanske ser de bara ut sådär. Oftast glömmer jag bort dem när jag kommer hem, men en del sitter kvar. Som en kvinna jag såg för flera år sedan. Det var nog i åttan och jag var med i en dramagrupp, där vi jobbade väldigt mycket med improvisationer. En vecka fick vi i uppgift att iaktta någon på stan, för att sedan använda den människan i en improvisation. Jag hade inte tittat så mycket på folk innan dess, kanske mest för att jag alltid var så väldigt artig. Jag tyckte helt enkelt inte att det var kutymt att stirra på okända när jag åkte buss. Den där veckan var jag tvungen att göra det ändå. När jag åkte tunnelbana någonstans i innerstaden, såg jag en kvinna med jättemånga plastpåsar, sådana vanliga från mataffärer. Nu minns jag inte vad de innehöll, men det var åtminstone inte mat. Kanske var det kläder. I alla fall, så såg hon så obeskrivligt livlös ut. Som om någon försiktigt lagt sin hand över hennes livsgnista och låtit henne sjunka in i ett mörker. Hennes kolsvarta hår var hårt flätat i ett oräkneligt antal flätor och kläderna var gamla. Slitna. Hon såg sliten ut. Jag minns inte varför jag valde just henne och jag minns inte alls var jag gjorde för improvisation, men hon stannade kvar på min näthinna och i mitt huvud sitter hon fortfarande på sitt tunnelbanesäte. Åker runt i en evighet, med tomma ögon och överfulla plastpåsar. Som om hon aldrig kommer fram.

Femtio minuter i snöstorm, slask och en plusgrad kändes fint. Pappa stirrade på mig när jag kom in igen. Sen skrattade han lite. Jag såg bokstavligen ut som en dränkt katt, och det är inget ljug. (Jag veeet, man får inte ha kommatecken framför "och", men nu har jag det i alla fall. Jag ville ha det där). Har man varit ute i snöstorm, då får man duscha varmt och länge. Jag hatar att duscha varmt och länge, men min kropp ville visst väldigt gärna tina upp så vi fick kompromissa. Istället för sju minuter, blev det fjorton minuter dusch. Efter det, när jag stod och kokade gröt, fick kroppen blodtrycksfall. Otacksamma jävel. Det var bara att sätta sig på köksgolvet och låta karusellen i huvudet snurra klart. Då tittade pappa ännu konstigare på mig. Så nu försöker jag att göra så få rörelser som möjligt. Om jag sträcker mig efter tekoppen på fönsterbrädan uppnår jag min maximala prestationsförmåga. Känns ovärt. Jag fick i alla fall gröt. Gröt är det bästa som finns. Efter te. Och lite annat. Men det är i alla fall på topp 20. Nu ska jag ligga still ett tag till. Pusshej.

Men alltså. Vafan? Här har jag planerat världens mysdag med mig själv ute i det tänkta FINvädret. Vad ser jag när jag vaknar? Regn. Och blåst. En jävla massa blåst. Eller, om regnet liksom regnar vågrätt, då måste det blåsa en del. Gissar jag. Det låter också, smattrar som en kulsprutesalva mot fönsterbläcket. Jag tänker inte gå ut. I alla fall inte precis nu när det är storm. Inte in till Djurgården. Åh. Vilket jävla antiklimax. Förhoppningsvis slutar det kanske regna och blåsa råtta om ett tag och då kanske jag åtminstone kan gå runt sjön. Kanske. Nu får jag stanna inne, dricka te och läsa. Varför gör världen såhär mot mig? Åh. Hejdå.

Min samling av ugglor börjar arta sig. Bara den här födelsedagen blev det ett oräkneligt antal. De är så fina. När jag flyttar ska jag räkna dem allihop. Mitt nästa mål är en mugg med en eller flera ugglor på, men det finns som inte så många sådana. Inga fina, i alla fall. För att platsa i min samling måste man vara fin. En fin uggla.

Alltså, när man varken har ett jobb eller går i skolan så är dagarna väldigt ostrukturerade. Då måste man strukturera själv. Liksom göra upp en dagsplanering och ett schema med de få saker man faktiskt måste göra under dagen. Typ borsta tänderna. Läsa tidningen. Koka téet. Maila. Sortera pennor. Sortera skrivblock. Kolla lägenheter. Pilla naveln. Gå en promenad. Måla. Koka mer te. Sortera fler pennor. Scanna bilder. Osv. Allt det där ska hinnas med. Då måste man vara en bra schemaläggare. Turligt nog är det precis vad jag är. Därfär är mina dagar otroligt strukturerade och inte alls som flytande amöbor, som saknar form och konstruktion. Inte alls! Pusshej.

Har krupit ner i favoritfåtöljen hos favoritfamiljen och försöker tänka bort allt om matångest, framtidsångest och med meraångest. Vi tittar på Tigers film och jag minns högstadiekvällar hemma hos en och annan vän, ihopträngd på en madrass med te och macka i famnen tittandes på nyss nämnda film. Många gånger.

Det är en fin film. Men varför, som Maja nyss sa, tänker han inte på att alla de andra i Sjumilaskogen är ensamma? Eller det kanske var Lotta som sa det. I alla fall, varför förstår inte Tiger att alla är ensamma? Att alla liksom är av eget skrot och korn. Men att man kan vara flera tillsammans som är ensamma. Flera ensamma tillsammans. Tillsammans är man mindre ensam, väl.

"Hallå, alla tigrar! Kom fram, kom fram, var ni än är! Hallå, tigerfamiljen!"

Tänker på dillebarnen. Dillefamiljen. Ensamma tillsammans. Mindre ensamma tillsammans. Många på samma plats. Det var ett bra sätt att leva på. Om en och en halv månad får jag antagningsbeskedet och reda på om jag får börja leva så igen. Flytta och röra på mig och hitta människor att leva tillsammans med. Ensamma människor att vara ensam tillsammans med.

Imorgon blir en fin dag. Pusshej.

Snart åker jag iväg igen. Springer iväg från det som gör ont och hoppas att det är så man gör. Att det är så man handskas med skavsår och hjärtesorg och svarta hål. Jag tror att det är det. I alla fall fungerar det för mig. Tills det att jag sätter mig ner igen. Då får jag springa igen. Lite fortare den här gången, så att jag får lite försprång. Man måste ha försprång ibland, för att komma undan. Ändå kommer man aldrig undan helt.

Till Göteborg, ska jag. Hemåt, ska jag. Till andra sidan och förhoppningsvis till en famn, ska jag. Till någon som kan hålla om mig och säga att det blir bättre. Att det ger med sig. Snart. Snart går det över. Såja, såja. Och där ska jag somna. Där ska jag springa ifrån det som knyter sig i min mage. Det som jag inte orkar med. Inte längre.

God morgon. Alltså, har ni någon gång haft sömnproblem under en längre period förstår ni hur galet god en morgon kan vara, när man somnat fem i tolv istället för halv fyra. Helt amazing. Som att varenda cell i kroppen dansar rumba och ropar "jamen TACK, det var på tiden". Nu ska jag inte romantisera användandet av sömnmedel, för det finns inget fint med att vara så fuckad i huvudet att sömn au natural inte kan infinna sig. Men, att få somna i normal sovtid, sova hela natten och sedan vakna utvilad är så makalöst underbart och när det inte är en del av vardagen, så kan det vara väldigt värt att använda sömnmedel. Självklart är målet alltid att jag i slutändan ska kunna sova utan medicin och för att uppnå det borde jag kanske hitta anledningen till att jag fortfarande inte kan somna på nätterna. Men sånt är ju jobbigt. Att behöva gräva i sig själv och grejer. Framör allt att gräva i sig själv, när man redan ägnat åtskilliga år till att just gräva. Jävligt ovärt. Kanske blir man aldrig klar med grävandet, helt enkelt. Och måste det göras, så kan det alltid skjutas upp. Varför göra idag det du kan göra imorgon? Bättre att flyta på vågen av att ha sovit ett tag till. Pusshej.

Att sova fyra och en halv timme och sedan promenera genom halva Stockholm + fika + handla kalasprylar inför morgondagens födelsedagskalas, visade sig gå jättebra med rätt sällskap. Det var Caroline som förärade mig med sin närvaro och vi hann med både te på Vurma, en titt inne på Stadsmissionen (där jag hittade ett sånt galet fint kakfat som jag var dum nog att inte köpa) och Lagerhaus (varifrån jag, som alltid, hade svårt att slita mig) samt den nämnda promenaden från S:t Eriksgatan, via Hantverkargatan, bort till Sergels torg och sedan tillbaka igen. Nu har jag skavsår. Mina kängor må vara väldigt fina och väldigt sköna, men inte efter en sån här dag. Någon jävla måtta får det vara. Därför ska jag inte gå ut imorgon. Det är viktigt med balans har jag hört och efter allt flängande idag så måste jag nog stanna inne imåra. För att väga upp, så att säga. Och det passar väldigt bra,  för imorgon ska jag ändå baka hela dagen. Jag råkar visst ha födelsedag på torsdag, men då sitter jag i en bil tillsammans med moderskeppet på väg till Göteborg, så det får bli kalas imorgon istället. Kakor ska det bli. Massor av kakor. Jag gillar kakor. Kanske mest att baka dem.

Vad som är mer fantastiskt än alla födelsedagar och kakor i hela världen, är att den här lilla bloggen gått från att ha nio besökare igår till 23 idag. Go team. Dock är följarna på bloglovin fortfarande de stadiga tre, heja er. Nu skriker grannens ungar igen (+ pappan) och jag måste nog göra mer te om jag ska stå ut med det. Pusshej.

För ovanlighetens skull så har jag något inplanerat idag, nämligen fika. På Vurma. Har ni inte varit på Vurma (ni som nu råkar vara bosatta runt hufvudstaden), så måste ni gå dit. Galet bra ställe, sådär som man vill att fik ska vara men som de oftast inte är. Kalas, helt enkelt. Allt vore väldigt kalas, om det inte var så att jag somnar runt fyra-fem på nätterna och att dagens fika är bestämd till tolv. Så om ni ser en rödhårig zombie kring Kungsholmen idag, så är det bara jag och mina påsar under ögonen som är ute på fika.

Lyckligtvis får jag sömntabletter idag och kommer därför inom kort att vara en alldeles normal människa, men alldeles normal sömnrutin och som orkar alldeles normalt mycket. Fett bra. Nu borde jag verkligen klä på mig istället för att sitta här och fylla ert läsbehov. Shame on me. Pusshej.

Nu har jag ritat. I vanliga fall ritar jag aldrig, för det kan jag inte. Ikväll var det tydligen inte ett vanligt fall, eftersom jag de facto ritade. En uggla, en bok, en jättekonstig hypnoskamera, en temugg och ett hjärta. Och så blandade jag allt och gjorde en bättre header. Man förvånas över sin smarthet ibland. Som fortsättning på det här kreativa handlandet skulle jag egentligen vilja klippa i tidningen jag läste förut, för det var väldigt mycket fint. Åh, ni fattar inte hur mycket jag längtar efter ett eget bo. Att få förverkliga alla luftslott jag inrett i mitt huvud (om ni bara visste hur många det är...) och handla alla saker jag ser hela tiden, ta hem och packa upp och göra fint. Bona om. Boa. Med min röda kökssoffa och grå fantomenfåtölj. Åh! Ni ska få se.

Dag två. Kanske är det på sin plats med en smärre presentation. Såhär äter jag frukost (p.s. temuggen x3 d.s.) och när jag gör det så sitter jag i min fåtölj. Det är världens finaste och bästa fåtölj, en fantomentron i ull med stora öronlappar och som man kan gunga med. Värt. Där tillbringar jag stora delar av dagen, eftersom jag är arbetslös. Dessutom är jag sömnlös. Hämningslös, mållös, kattlös, pretentiös, monstruös och vädigt generös. Utöver allt det där har jag ytterligare egenskaper, så som ödmjuk, ätsjuk, ogillar kuk och har inte peruk. Och det är nog allt. Eller det är åtminstone det jag kommer på just nu. För djupare analys, var god stay tuned.

Det ska också nämnas att jag inte tänker blogga dagens outfit. Jag har inte heller några barn och rent fysiskt är jag fruktansvärt frisk. Ni som förväntade er en mode-, mamma- eller survivalblogg kan alltså känna er lurade. För jag har:
1. Ingen koll på vad Ebba von Sydow säger att jag ska ha på mig.
2. Väldigt dålig hand med barn.
3. Bara rent mentala inkompetenser. Alltså ingen cancer.
Såatteh. Och jag kommer aldrig bli någon niotillfem-are med klänningar på väggarna och kaninlampor i fönstret. Nej, ni ska veta att jag är jävligt helylle. Gillar skogen och hästar och fjällen. Det är grejer det. Sen gillar jag böcker också, fina ord och vackra formuleringar. Musik, toner och sådant som sätter spår i hjärtat. Folks ögon, att mötas och att diskutera sådant som jag brinner för. Och ibland kan jag inte sitta still, för jag har en rastlöshet av obscena mått. Platser med mycket folk kan ge mig hjärtklappning, får och kossor kan göra mig lugn. Ungefär sådär är jag väl. Lite. Kanske.

Nu blottar jag mig igen. Nu släpper jag er in på livet och låter tanketrådarna spinna fritt över nya oskrivna blad. Här samlas intrycken. Här bidar jag min tid. Här skall ätsjuka och skrivkramp mötas. Här ska åsikter ventileras, här ska känslor förmedlas och här hoppas jag att ni hittar små korn värda att minnas. Jag kommer vara ärlig. Och jag kommer göra det bara för att jag vill. Bara för att skriva är det vackraste som finns.

Att börja på nytt känns förvånansvärt nervöst. Ett nytt tomrum ska fyllas ut. Hur mycket plats får man ta? Det kanske visar sig. Eller så tar jag så mycket plats jag vill.