varje sekund det inte är såhär
Bygger så lätt upp murar runt mitt eget. Staplar böcker, möten och snabba beslut runt det urgröpta tomrummet i magen jag så gärna vill glömma. Tror att om jag pratar högt så kommer ingen undra och håller alltid armlängds avstånd för att inte äventyra år av ihärdig mörkläggning. Egentligen är jag bara en synvilla, en hägring som bara kan uppfattas på håll, med distans. Med en ihålighet som ibland fylls med falska förhoppningar, stora ord som bara stannar tillfälligt, men aldrig hittar vad som saknas. Gör desperata försök att slå rot i någon annas system, som för att bli på riktigt, för att rättfärdiga en existens jag bara tror är giltig genom någon annan.
