but sleep won't set me free, I lie awake and try to recall
Detta är hands down den bästa tiden på året; de här fyra veckorna fram till julafton. Äntligen får jag ha nattlampa i både köket och sovrummet utan att någon tycker att det är särskilt konstigt. Äntligen får jag bjuda folk på varmt vin utan att någon tycker att det är särskilt konstigt. Äntligen får jag spela religiösa sånger på Spotify utan att någon tycker att det är särskilt konstigt.
Och äntligen finns det något annat mitt huvud kan fokusera på än allt det som hela tiden gör sig påmint och vrider om djupt ner i maggropen. Utan att någon tycker att det är särskilt konstigt.
I knew the pathway like the back of my hand
Vissa människor traskar rakt in i ens liv vid tilfällen, för att lika fort traska ut och traska vidare. Andra hoppar bokstavligen fram, gärna första dagen i en helt ny miljö, och frågar "ÄR DU OCKSÅ VEGETARIAN?". Kanske frågar de också om du lyssnar på Lars Winnerbäck, eller Kent, eller Håkan Hellström till och med? Då, i det ögonblicket, har du ungefär två möjligheter: Antingen svara du vänligt nej på frågorna och den här människan hoppar vidare, eller så svarar du (en aning osäkert) ja och hoppar med. Sen står du här, 6,5 år senare, med en vänskap helt och hållet baserad på sarkasm och vem som kan underminera vem först (och eventuellt lite villkorslös kärlek). Det är då du frågar dig själv över en mitt-i-nattencigarett: "Hur I HELVETE gick det här till?".
Var det tack vare två år ute i en skog? En gymnasietid fylld av hästbajs och fulsprit i IKEA-muggar? Själva ödet av att behöva bo på varandra och sakta men säkert tvingas dela med sig av sig själv till varandra, för att ha någon chans att förstå varför vissa saker gjorde ont tre på natten och vissa inte. Eller var det att flytta till samman stad även efter gymnasiet? Att dela en skitläskig, men skitbra, erfarenhet av att bli vuxen? Att dansa hela natten på ett dansgolv som gungade under fötterna, vid ett vatten som delade en ny hemstad i två samtidigt som ni fick känna er odödliga tills sista vagnen gick hem. Kanske var det vetskapen om att alltid kunna ringa? Bara det. Eller ambulansfärderna till akuten; ett oräkneligt antal nätter med en medvetslös och en superhjälte vid sidan om. Att aldrig behöva skämmas och att, oavsett hur dumt eller fult eller galet det är, så är det alltid helt jävla okej.
Nej. När du tänker efter är det att se varandra bli äldre (japp, du är gammal) och se hur era liv förändras åt helt olika håll, men att ändå kunna skratta åt varandras oförmågor och, helt utan skam i kroppen, dricka vin både måndagar och torsdagar och alla andra dagar. För att det är gott och för att yatzyn blir så himla mycket roligare då; för att det fortfarande är villkorslöst och gör dig glad även när livet känns absolut oöverkomligt. Du gissar att det är något bra. Sen gissar du att det är den här typen av vänner som åker till Gotland och läser genusvetenskap eller går en kurs i medveten närvaro lagom till 40-årskrisen kickar in - och att det är något du ser fram emot. För vem behöver träffa nya människor och förnya sin umgängeskrets när en kan hålla fast svinhårt i de en redan har? Inte du alla fall. Och så är det med det.
Var det tack vare två år ute i en skog? En gymnasietid fylld av hästbajs och fulsprit i IKEA-muggar? Själva ödet av att behöva bo på varandra och sakta men säkert tvingas dela med sig av sig själv till varandra, för att ha någon chans att förstå varför vissa saker gjorde ont tre på natten och vissa inte. Eller var det att flytta till samman stad även efter gymnasiet? Att dela en skitläskig, men skitbra, erfarenhet av att bli vuxen? Att dansa hela natten på ett dansgolv som gungade under fötterna, vid ett vatten som delade en ny hemstad i två samtidigt som ni fick känna er odödliga tills sista vagnen gick hem. Kanske var det vetskapen om att alltid kunna ringa? Bara det. Eller ambulansfärderna till akuten; ett oräkneligt antal nätter med en medvetslös och en superhjälte vid sidan om. Att aldrig behöva skämmas och att, oavsett hur dumt eller fult eller galet det är, så är det alltid helt jävla okej.
Nej. När du tänker efter är det att se varandra bli äldre (japp, du är gammal) och se hur era liv förändras åt helt olika håll, men att ändå kunna skratta åt varandras oförmågor och, helt utan skam i kroppen, dricka vin både måndagar och torsdagar och alla andra dagar. För att det är gott och för att yatzyn blir så himla mycket roligare då; för att det fortfarande är villkorslöst och gör dig glad även när livet känns absolut oöverkomligt. Du gissar att det är något bra. Sen gissar du att det är den här typen av vänner som åker till Gotland och läser genusvetenskap eller går en kurs i medveten närvaro lagom till 40-årskrisen kickar in - och att det är något du ser fram emot. För vem behöver träffa nya människor och förnya sin umgängeskrets när en kan hålla fast svinhårt i de en redan har? Inte du alla fall. Och så är det med det.
november spells sweet memory, the season blue remains
Hoppas att ni som läser verkligen älskar instagrambilder (som ni antagligen redan sett eftersom att jag vet att ni som läser även är trogna följare på instagram), för det är ungefär vad jag har att erbjuda. Egentligen är mitt huvud fyllt till bristningsgränsen med saker jag vill skriva om, berättelser och sagor och tankar; sådant som bara väntar på att det där lilla, lilla ventilationshålet ska uppenbara sig och sen - KABOOM! Tråkigt nog är detta, något mystiska, ventilationshål väl igentäppt av 2,84 kg lagbok, samt tillhörande litteratur om denna 2,84 kilos lagbok. Kan ni visualisera er detta? Hoppas inte det. I alla fall, kul att ni finns och att ni fortsätter tråna efter mitt eminenta skrivande. Det känns som att vi utvecklat en sund relation, här. Bra jobbat. Bra!
we don't care, we're driving Cadillacs in our dreams
Ni vet när en i två timmar överväger om det är värt att gå ner till affären (och om det är moraliskt riktigt/socialt accepterat att köpa bullar efter kl. 19), för att sedan till slut klä på sig riktigta kläder och hinna till affären precis innan de stänger? När en handlar en liter lättmjölk, tre fikabröd och en burk dyr kattmat, lägger upp allt på rullbandet och kassören, efter att ha sneglat ett tag på ens varor, tittar upp med jordens största medlidande i blicken? Ni vet hur en känner sig då? Som en jävla pöl på golvet. En urvriden disktrasa.
Men ändå så ofattbart fabulous.
whatever it is
"Sometimes I would like to step outside of myself. I would like to watch how I get up in the morning, boiling water for tea and looking in the mirror, pinching my skin on my stomach just to reassure myself that I’m still ugly. I would follow as I cry in the shower and then swallow my vitamins with still burning hot tea, eating my breakfast and packing my bag, always checking the outer pocket to see if the tiny notebook’s still there. It always is. I would look upon myself and wonder if I do that because of a subconscious longing for something to change, or if I’m just too scared of that change actually happening.
I would be only a step behind as I watch my body walk into a crowded bus, swearing silently at myself for being the disgusting person who occupies the most space on the whole ride, and constantly flickering my gaze to make sure I do not make eye contact with anyone, scared of anyone to see. Take notice. Then, when the bus stops and I watch myself walk towards grey buildings, shoulders dropped and hands safe inside pockets, I would worry. The entire day I would worry, watching as I pace through corridors, talking to people. Laughing. I would notice the blank stare crossing my face every two seconds, as I disappear into my mind; losing it, but still talking. Laughing.
When I get home I would be standing closer to myself, studying the process that takes place as I get under a blanket, burying every cell of my body – hiding and escaping for several hours behind the back of a book, into half sleep and out again. I would watch as twilight caresses skyline, slowly turning another day into another night, while the body I know so well gets beaten in the corner of the room. Fist pushing against skin and nails carving trails along the edges of every limb, leaving memories for tomorrow to remember. I would cry now. As sleep takes over my body I would sit down on the bed beside it, gently tuck it in and softly stroke the flaming chin that’s turned red from screaming at walls. I would whisper all the things I know I need to hear; about how I am beautiful no matter what; how I cannot let the hatred filling my head take over, how I need to love more. How all my sorrows will disappear, if I could only let go of the disappointment in myself. Then I would stay there, all night, just to make sure I get through. Just to not be alone."
- B. Haeger
it's a final mess but it's left me so undone
Oktober, november. Räknar dagar och längtar efter mer. Efter något annat.
