Det bubblar upp så plötsligt till ytan allting. Som pastavatten glömt på en spisplatta väller det fram, fräser mot huden, aggressivt; det som är glömt men ändå nära och färskt, nysådda frön som ruttnat innan de kommit i jord.
Nostalgin är inte romantisk. Den är spasmisk, oberäknelig, förvirrad. Nostalgin är ett försummat barn, den är desorienterad anknytning; irrar runt och gråter, ropar, gör vad helst som krävs för att någon ska ägna den uppmärksamhet. Tar första bästa intryck den kan få tag på och intar det, parasiterar. Förvandlar det till ett minne och väcker sorgen, saknaden, osäkerheten i att inte veta om rätt val har gjorts har rätt platser lämnats har rätt personer blivit kvar? Den är svart tjära av misstro och längtan.
Och all oro, allt det jag inte vet men instinktivt känner att jag behöver veta, nu, definitivt. Att snava runt mellan städer, landskap, vatten. Aldrig hitta platsen där roten vill sätta sig. Kanske är det mänskligt och oundvikligt. Kanske är jag inte frisk.
Bygger så lätt upp murar runt mitt eget. Staplar böcker, möten och snabba beslut runt det urgröpta tomrummet i magen jag så gärna vill glömma. Tror att om jag pratar högt så kommer ingen undra och håller alltid armlängds avstånd för att inte äventyra år av ihärdig mörkläggning. Egentligen är jag bara en synvilla, en hägring som bara kan uppfattas på håll, med distans. Med en ihålighet som ibland fylls med falska förhoppningar, stora ord som bara stannar tillfälligt, men aldrig hittar vad som saknas. Gör desperata försök att slå rot i någon annas system, som för att bli på riktigt, för att rättfärdiga en existens jag bara tror är giltig genom någon annan.
Har solen som ett varmt täcke över mina lår medan hon läser högt ur hennes tidigare liv. Jag hittar myror under min tröja, klämmer ihjäl dem medan hon öppnar upp sig. För varje svek hon läser dödar jag en ny och innan solen hunnit gå ner bakom azaleorna ligger en hög av livlösa kroppar bredvid min hand.
den konstanta känslan (ingivelsen) av att inte vara tillräcklig alltid mäta, jämföra, parera mot andra kroppar, sinnen, färdigheter, erfarenhet mitt levda är aldrig nog i jämförelse mina förnimmelser, mitt inpräntade mod aldrig jämförbart med de andra hon du bytte ut mig mot alla de ni hellre ägnade tid åt den du valde framför mig
Gamla damen på tåget mot Marseille, med åderbråck och den trötta blicken. Hon läser Michel Houettebeen, "Soumission", och jag undrar vart hon ska. Vilken resa är hennes? Hon pratar för sig själv och tittar ibland på oss, ser undrande på våra ryggsäckar och våra pass. Tänker hon samma om oss? Sen flyter hennes blick ut genom fönstret och hon är någon annan stans en stund. På en annan resa. Sen går hon av i Avignon och vi ses aldrig mer.
Det finns en plats på ena kudden där din doft dröjer sig kvar. Krampaktigt och envist har den klamrat sig fast i bomullsväv och varje gång jag hamnar där så kapitulerar jag. Hela mitt väsen, varje cell i min kropp ger efter. Det är mitt i natten och du är borta, men min omvärldsuppfattning kopplar inte och när handen letar efter len hud blir jag förvirrad. Går ängsligt längs med betongväggar för att inte tappa allt, för att ha något att förhålla mig till. Lägenheten förvandlas till ett vakuum där allting står stilla och där ingenting får plats. Inte den bultande längtan som växer och värker, inte den skamlösa ångesten. Ingenting får utrymme i en verklighet som bara har sju dagar och åtta nätter. Försöker skarva allt jag kan, lappa ihop och tulla på utrymme, men klockan mot sommarängen har fortfarande bara sextio minuter och ett hjärta fullt av sår tar fortfarande längre tid att läka.
Januari förvandlar världen utanför bussfönstret till en våt akvarell medan jag river sönder den sista papperslappen av hopp. Smular sönder det förbjudna, det innerliga och fullhjärtade som jag vet inte ryms i din verklighet. Inte just nu (inte någonsin). Som sirap klibbar det fast i min hud, mot alla fjun och jag skrubbar så hårt för att det ska försvinna; begäret, det som gör texten mot din rygg så svår att läsa. Det som förblindar.
för det som är smuts på tröjan, för mycket asplövspuls
Vill skriva om en rygg som böjer sig bakåt när den sträcker på sig. Om ränder på en kind efter för mycket sömn och om den sista solen innan allting går i moln. Vill berätta hur tiden kan gå baklänges och hur ensamhet kan få en att börja prata med sig själv även när en sover. Har tvinnat hårlockar som inte är mina egna och hittat gropar i min hud som jag inte visste om, det vill jag skriva om. Om katarsis, att luften kan stå stilla i ett rum där allting sprängs och där paniken kryper längs väggarna. Hur det slår gnistor längsmed springorna i golvet medan Vilsen Själ tar sin femte cigarett under Karlavagnen och spottar sig själv i ansiktet. Vill berätta att en är rädd ibland. Rädd, mest för att alla andra är så stora och rädd, mest för att ingen alls är tillräckligt stor.
Men skriver inget av det där. Lämnar det osagt och låter resterna av det som inte sägs hänga i luften.
Vill skrapa bort det som sitter fel och rätta till allt jag gjorde som jag inte gjorde rätt. Vill hålla hårt i det jag har när det glider ur händerna på mig. Ändå släpper jag taget. Någon sa att det blir vad en gör det till, men om jag inte vet hur jag vill ha det, hur ska jag då någonsin hitta rätt? Kan du räkna ärren, på min arm, i mitt huvud, i min kropp? Vill så gärna hitta mig själv, men glömmer alltid bort att jag redan är här. Du har tuggat dig igenom mig, krossat min hud och mitt förnuft mellan dina käkar och jag ser bara på. Ser hur du plöjer fram, utan att du egentligen är medveten om det. För du är någon annan stans. Alltid någon annan stans. Och jag står här, där du lämnade mig och väntar på att du ska se allt det jag gav dig. Allt det jag ville ha kvar.
men finns det inte fler som jag, som bara tittar bort igen
November är alltid en prövning. Fyra veckor av kamp mot regn, isvindar och ständigt sänkta serotoninnivåer, som ett militärt träningsläger inför den ännu längre, ännu blötare vinter som väntar på andra sidan kalenderåret. Som tur är finns det ost och vin på träningslägret och i det allra mörkaste hörnet av året syns ändå ljuset från en växande kamp; en armé ligger i träning och kängor knyts hårdare runt vristerna när vi bidar vår tid. Jag hör hur människor höjer rösterna, så jag höjer min. Det blir aldrig kallt när vi står tillsammans.
and the riddles in the pages leave at too much to guess
Ibland är det enda en behöver ett gammalt obebott hus med skatter från någon annans tid. Som ett titthål in i något parallellt universum medan det egna, lyckligt ovetande, snurrar vidare på andra sidan smutsiga fönster. Som att trycka på paus fast ändå inte alls.
